Mina smultronställen

Idag skulle du ha fyllt 100 år, om du levat! Går det för sej att fira en hundraåring fastän han är död? Visst är det så att en far alltid lever. Hans liv är ju en förutsättning för ens eget. Mycket mer än biologiskt. Du har format och fostrat, haft överseende med mina svagheter och under allt inneburit en relation som gett trygghet och hemort. Som funnits där trots avstånd – och tänkt, känt och handlat med mitt bästa för ögonen.

Nu på Din 100-årsdag vill jag påminnas om Ditt livsverk igen. Vi har sagt det förr: Du ägde klokskap, eftertänksamhet, fromhet och trohet. Du brukade jorden och älskade himlen. Du har gett oss så mycket att det omöjligen kan räknas upp men väl värderas och erkännas som ett oersättligt arv.

Bana väg för Herren – det är vad advent handlar om. Men vi gör adventstiden till köprusch och stressraka hela vägen fram till jul. Många försöker efter all tillgänglig kraft att beta av så mycket som möjligt av det som står på egna och andras kravlistor inför julen. Allt ska vara som det alltid har varit och nya måsten läggs till de gamla. Det är så mycket emotionella förväntningar att man kan må dåligt av mindre. Det är bak och städ, stryk och stök, prat om mat… Och mycket mer. Eller hur?

Redan före första advent gick jag på en julkonsert. Utan att det fanns en enda adventssång på programmet. Församlingens barnkörer sjöng fem sånger – men ingen handlade om Jesus och varför kyrkan firar jul. Julbocken, tomtegubbar, lussekatter, sockerbagare och pepparkaksgubbar besjöngs. Men Jesus fick inga applåder, om nu det har blivit det allra viktigaste när kyrkan musicerar!

Annorlunda var det när Octava bjöd på advents- och julkonsert. Här banades verkligen vägen för Jesus. Med Otto Olssons mäktiga Advent. Med sånglig briljans och ett glödande patos att peka på Guds stora gåva till mänskligheten. Så otroligt befriande var det att få samla ihop alla applåderna till sist och låta dem bli uttryck för en verkligt stor upplevelse och inte alls ett sätt att bryta den kraft som sången och musiken har att nå in i våra hjärtan och påminna om den stora kärlek som vi firar jul med anledning av. Nu fick sångerna efterklang och genombrott på riktigt.

De här dagarna gnolar jag på en psalmvers som ofta sjöngs som adventspsalm förr:

Öppna ditt hjärta i bön och bot
upplåt vart hemligt rum.
Red dig att taga Guds Son emot,
tro evangelium : himmelriket är nära! (Sv Ps 39:3)

Varför inte? Det är Advent!

Från REFLEXIONER som publicerats på Rödöns pastorats hemsida före jul

Midsommaren kunde lätt förväxlas med 1 april. Råkallt med hagel och några ynka plusgrader var det och inget alls av meteorologiska tecken på att vi firade den allra ljusaste dagen på året. Nåväl värmeböljan i maj hade lagt grunden för en ymnig blomprakt och det kan ju finnas annat att glädjas över än vädret. Särskilt som en långvarig inneboende gäst (virus) orsakat en efterhängsen halsinfektion med hosta och slem som en följetong vecka efter vecka.

Den här veckan skulle bli bättre. Kanske jag till och med skulle få till det här med resterande fasadmålning. i måndags gjorde jag en del förberedelser och vaknade i går, tisdag, med att det skvalade ner ett åskregn utan like och vad som förväntats av SMHI.

Men idag vände det! I mejlboxen låg det här kortet som visar att barn och barnbarn hittat ett bra ställe att bada och vara på sommarlov i. Och när jag i en paus i dagens svettiga arbete sitter framför datorn, så ringer frun och förvarnar om att hon tänker att helt oplanerat kasta sig i Storsjön och räknade sina simtag nästan till tresiffrigt.

I morgon hoppas jag måla vita husknutar och få så lite färgstänk som möjligt på det röda fasadbräderna.

Alice och jag har firat dopdag idag. Jag har 66 års försprång, men det är obetydligt i förhållande till den evighet som är förbunden med dopet. Gud som är densamme igår, idag och i all framtid spänner över alla möjliga trender och förhållanden. Han har lovat sin närvaro i allt det vi rör oss i. Jätteskönt!

Idag kom som en alldeles speciell hälsning en dikt som min släkting i Lomma, Jan Rask, sjöng för oss i somras på melodi 167 i Den danske Salmebogen:

Jag vill tacka Gud för livet,
som Du åt mig en gång givit,
I det dop där du var med
Din ande gavs med livets ord,
jag tackar dig min Gud och far.

Du är med i hela livet,
det har du i ordet skrivit,
Du är min och jag är din,
det är ett ord att lita på,
O Jesus Krist min Gud och far.

En gång skall du kalla hemåt,
jag är inte rädd – du lovat
jag är med dig alla dar,
i dopets bad du lovat mig,
o Herre Jesus Krist min far.

Nu så kan kan jag bara sjunga
lovsång till din ära, Herre.
För allt gott du gett mig, Herre
jag vill tacka för din godhet,
jag är din i evighet.

Inspirerad av doputställningen i Församlingshemmet i Lomma skrevs den här psalmen.

Jag känner stor tacksamhet både för tolkningen och för att hälsningen nådde fram till mig just den 22 aug. – på 70 årsdagen som döpt.

I somras fyllde Ingegerd och jag 70 år. Var för sig. D v s inte som när vi blev 100 år tillsammans = 50+50. Vi lät det ske lite i smyg eller som den 22 juli tillsammans med barnen och deras respektive inklusive barnbarnen i gotländska Åminne med en utflykt till Fårö, raukarna, sandstranden och Ingemar Bergmanmuséet. Och med en ambitiös trerättersmiddag i tregenerationssällskapet.

Svampkurs

När vi öppnade presenterna började vi ana vart de skulle föra oss. Rakt ut i svampskogen. Vi fick korgar och redskap och löfte om kommande svampkurs med en av landets mest kända svampkännare, Pelle Holmberg. Han hade sommarpratat 2 juli och fanns att lära känna på POD-radion. Bas för kurs var restaurang Flamman i Storlien med Lena Flaten som primus motor. Till svampkursen hade Pelle tagit hustrun Ingrid med sig och så fanns det en som var verkligt van att ta hand om allehanda svampskördar och göra något konstruktivt av det.

Vilken härlig present ni gav oss, barn! Att få gå ut i naturen tillsammans med dem som säkert och lättsamt inspirerade oss att ta för oss av skogens delikatesser utan att tänka på giftigheter och andra faror – det var jätteroligt! Vi fick vara med om en upptäktsfärd på ett område som vi hittills haft en överdriven stor respekt för. Kursen gav oss tillsammans med andra en kunskap i att ta vara på, tillaga och under mycket festliga former äta svamp.

Oavsett om det leder till ett vaneberoende eller inte så har förståelsen för det skafferi som naturen tillhandahåller ökat. Vi fick minnesvärda dagar i underbar miljö tillsammans med trevliga mänskor och en insikt om att presenter som kan förvandlas till upplevelser i vår ålder är så oerhört överlägsna prylar och mer av det vi redan har för mycket av.

Utan den helige Ande är Gud långt borta, stannar Kristus i det förflutna, är evangeliet död bokstav, är kyrkan bara en organisation, auktoriteten dominans, missionen propaganda, liturgin en besvärjelse, kristet handlande en slavmoral.

Men i den helige Ande har kosmos uppstått och jämrar sig i Rikets födslovåndor, är den uppståndne Kristus närvarande, är evangeliet en kraft till liv, återspeglar kyrkan Treenighetens liv, är auktoriteten en tjänst som befriar, är missionen en Pingst, är liturgin både åminnelse och föregripande, är det mänskliga handlandet gudomliggjort.

Pingst är från början ett grekiskt ord som betyder ”den femtionde dagen”. De femtio dagarna mellan Påsk och Pingst har firats som en enda festdag. Påsken fulländas och beseglas på Pingstdagen. Andens utgjutande är ett verk av den upphöjde Herren kristus, som förblir oss nära alla dagar till tidens slut. I kyrkan samlar och förenar han alla Guds skingrande barn.

När jag läser det här i OREMUS, katolsk bönbok, om pingsten blir jag glad och en vän till det pingsten vill förmedla. Det missas alldeles för ofta när vår svenska kyrka gjort den här helgen till en examensdag för konfirmanderna och därmed flyttat fokus rätt längt från det vi behöver för att leva i vår tro med innerlighet, energi och förnyelse.

Idag Alice har Du och jag vår dopdag. Det skiljer förstås 66 år mellan de stora händelserna. Men vi har ett gemensamt minnesmärke! Vi har Något som gör att vi hör ihop. Med varandra och med Gud, som ju hela grejen med dopet handlar om. Vi spelar med i hans lag. Vi är hans favoriter – älskade för vår egen skull. Trots våra bus och missar. Det blir aldrig omodernt eller överspelat. Det gör oss glada också när vi helst vill gråta. Det gäller oavsett vad andra tänker och säger. Som en gåva som växer och som vi får växa med, för att bli de mänskor vi är skapade till.

Grattis och ta väl vara på ditt dop. Det rymmer kärlekens mysterium!

Midsommaren delade vi med Ingegerds syster i Karlskrona. Hon är bland oerhört mycket en matfixare av Guds nåde och dukade ihop med grannfrun smakrika det mest fantastiska middagsbord för oss. Roligt var det också att få möta Lennart, den händige sjökaptenen, som nu klätt sig i snickarbyxor i akt och mening att skaffa ett rejält däck att njuta alla möjliga årstider på.

Kul var det också att se hur fint Lisa har det i sitt nya hus med charmtrollet Olivia som den absoluta attraktionen. Hon är jätteduktig att beskriva hem och fritid på sin blogg. Mindre kul var det förstås att Niklas berättade från akuten att han var inlagd där för att göra upptäckten att han i så unga år fått diabetes att elva med. Så lite vi vet om vad kan hända oss! Men Niklas, du är en kämpe och kommer säkert att fixa det här. Det fattar jag av din nyöppnade blogg och önskar dig all kraft och fantasi för att få detta onormala att bli en del av ditt vanliga liv.

Tack Jyllheds för sköna dagar tillsammans!