Mina smultronställen

Det hör till charmen att resa att man bunkrar upp med förväntningar och drömmar. Nu ska den vanliga vardagslunken ersättas av något annorlunda och ge nya stimulanser och stegrande upplevelser. Resebeviset och passet är nån slags garanti för förnyelse och rekreation.

Efter den här helt annorlunda sommaren (2018) fanns det hos oss en känsla av att vi kanske redan fått nog av sol och värme. Men att få smidigt få resa från Frösön och upptäcka Bulgarien och Nessebar, den medeltida stadskärnan utmed Svarta havets badkust, var ändå lockande och varken det väderapparna STIM eller KLART spådde framstod som lovande. Dessutom hade vi ju förstås beställt resan i mars, när snön massvis vräkte ner över Jämtland.

STOR FOLKFEST – som en välkomstceremoni
Redan första kvällen hamnade vi i en folkfest som överträffade det mesta.
Massor av folk invaderade gamla Nessebar. Bron var avstängd för bilar och bussar, för att folket gick man ur huse i nån slags nationell yra. Ändå var det svårt att komma fram och omöjligt att få en rättvis bild av den gamla stan. En bra bit efter solnedgången strömmade nya besökare till och särskilt förvånades vi hur trångt det blev av alla som rusade dit med barnvagnar och hela skaran av ungar, när vi såg hur cirkusen egentligen höll till åt andra hållet – bort mot Sunny Beach. Framför strategiska byggnader hade storbildsskärmar monterats upp och nånstans ur ruinerna dök ett gäng skådespelare upp, för att påminna om ett avgörande drama i den lokala historien. När jag senare på kvällen sov som allra bäst, vaknade Ingegerd och trodde nästan att det rådde krigstillstånd. Det smattrade och himlen lystes upp av något märkligt ljussken och ett högljutt larmande. Det var ett efterlängtat fyrverkeri och mäktigt fyrverkeri som gick mig helt oberört förbi.

ALLT INKLUDERAT
Med åren har vi mer och mer uppskattat modellen att åka med all inclusive och få allt serverat smidigt och smart utan att man behöver tänka på priser och valuta. För oss är det skönt att slippa leta matställen, barer och affärer. Det gör det enkelt och vilsamt. Särskilt när bufféerna och utbudet varierar sig och erbjuder oändligt mycket mer än magen klarar av. På hotellet hade man också inkluderat nyckeln till rummet – genom en programmerad tagg – i det band som sattes på handleden för att markera denna fria tillgång till allt. Här fanns verkligen allt i ett: plånbok, nyckelknippa och öppna dörrar till en skön semester. Till solsängar vid poolen och vätskekontroller vid baren inte minst.

Att få tid för varandra, koppla av med goda böcker och korsord, få unna sig vila efter att ha grillats av solen och badat i Svarta havet – det innehåller mycket av det bästa. Vi fick allt det i Nessebar.

TIDIGT UPPE
Ingegerd mötte modigt morgonen med sina vandringsstavar. Hon hann att mata Run Keeper med detaljdata om hur långt och länge hon gått. Det gör att vi i vinter kan minnas och följa hennes promenader runt gamla stan och utmed stranden till den på dagen sprängfyllda badplatsen.

GAMMAL MILJÖ för DAGENS MÖTESPLATS
Stan var full av kyrkor och gatstenarna hade nötts av flera seklers flanörer. Idag gick flertalet mest för att hitta till shoppingaffärer och matställen. Men atmosfären var ändå en fläkt av det förgångna.

Vi är hemma igen efter en fyra dagars bussresa västerut mitt i varmaste och vackraste juli. Vi for för att upptäcka hur dramatisk den norska kusten är – det gav verkligen mersmak. Tänk att få komma till dukade frukost- och middagsbord, njuta av lugnet på Hurtigruten och utsikten från fönsterplats på sjätte våningen, upptäcka Lensvik där barnbarnens gammelmormor kom ifrån, slippa känna ågren för hårnålskurvor och slingrande hisnande serpentinvägar var en befrielse och sommarnjutning bara det. Att sen komma till Geiranger var att nå fram till en av världens vackraste platser. Det märktes i karavanerna av kryssningsfartyg, turistbussar, husbilar, motorcyklar och alla slags nationaliteter utmed vägarna och kajerna. Färjorna även fjordarna gav också krydda åt sommarkänslan. ¨

Nöjda men trötta efter alla intryck och av den nyhetsrapportering som beskriver hur den svenska skogen är eld och lågor av helt andra skäl än turistiska kom vi hem. Men det handlar om en dramatik i en helt annan genre.

LÄNKAR:
Hurtigruten
Norges vackraste väg
Atlanthavsveien
Röros

Att kunna få blanda det bästa av motion och mat när det gäller att fira 75 år leder verkligen till minnesvärda upplevelser. Vi hade slagit in ett vackert paket till Ingegerds födelsedag med sommar, blommor och vackra vyer.

Järvsö bjöd verkligen till. Med gott värdskap på Järvsöbaden. Med smakfull miljö och meny i matsalen och trevligt bemötande. Med allehanda väder – bland annat lite åska när vi besteg Järvsö klack, men också med- och motvind men framför allt sol och en hänförande natur. På skogsstigar och asfaltsträckor. I den takt man själv bestämde och med variation mellan lägsta och högsta växel.

Tack vare sociala och mobila medier betydde det heller inte att vara onåbar för omvärlden. Vi fick bland bekräftat det jag kände nånstans i maggropen att Maria och Mikael Björs har sitt sommarparadis utmed Kalvsjön – nånstans mellan punkterna 12 och 13 km på Runkeepers sammanfattning av en av våra cykelturer. Tack alla andra som hyllade och förgyllde högtidsdagen med allehanda hälsningar!

Visserligen fick vi inte dela tårtan eller efterrätten med er den här gången. Men det kan ju bli vid ett annat tillfälle. Bättre start än de här dagarna i Hälsingland kan man inte få som 75+

Vi bor inte för inte på Smultronvägen! Vi tycker så mycket om skogsbrynet här i Odensala – med några av de allra bästa bären som finns. För att gardera oss har vi också ett hus på Hjortronvägen i Gräftåvallen, där det förresten dessutom växer blåbär in på knutarna. Visst är vi lyckligt lottade. Ja, nästan lite bortskämda.

Nu i helgen letade vi oss till Fillingen lite norr om Husum. Vi kom i bröllopskläder och inte i bara fillingen, som är ett annat namn på kalsonger. Jag hade tidigare på dagen vigt Per-Olofs bästa kompis samman med Maia Hirasawa i Barsvikens kapell. En miljö med mycket sommarkänsla det också!

Vi kom till Margareta – Ingegerds allra bästa kompis under tonårstiden – och hittade verkligen ett nytt smultronställe. Mötet berodde av en gammal vänskap som var lika självklar och spontan nu som då. Det är märkliga band som knyts under ungdomsåren. De byggs med särskilt slitstarkt material som håller för att kunna leva isär under decennier och när de återknyts, så finns fnittret och nyfikenheten, öppenheten och förtroendet där som om allt som hänt hände igår. Det är ju bara de andra som inte är där som åldrats. Själv blir man ung i sinnet och snabb i repliken på ett förvånansvärt sätt.

Till toppenupplevelsen hörde att Margareta och Sune hittat ett sommarhus vid havet som är just så man föreställer sig att en svensk sommaridyll ska vara. Havsutsikt med klippor och glittrande vatten, en badvik med brygga och roddbåt, ett falurött hus med vita knutar och alla moderniteter man kan önska sig. Spår av en hantverkare som kan allt och som bygger ut och formar till det så bekvämt och genomtänkt att man skulle ha avundats, om det inte hade varit just hos vänner man upptäcker en sådan företagsamhet och finurlighet.

Tack för att vi fick bjuda in oss och för er gästvänlighet, Margareta & Sune. Ni riskerar att vi återkommer!

Idag skulle du ha fyllt 100 år, om du levat! Går det för sej att fira en hundraåring fastän han är död? Visst är det så att en far alltid lever. Hans liv är ju en förutsättning för ens eget. Mycket mer än biologiskt. Du har format och fostrat, haft överseende med mina svagheter och under allt inneburit en relation som gett trygghet och hemort. Som funnits där trots avstånd – och tänkt, känt och handlat med mitt bästa för ögonen.

Nu på Din 100-årsdag vill jag påminnas om Ditt livsverk igen. Vi har sagt det förr: Du ägde klokskap, eftertänksamhet, fromhet och trohet. Du brukade jorden och älskade himlen. Du har gett oss så mycket att det omöjligen kan räknas upp men väl värderas och erkännas som ett oersättligt arv.

Bana väg för Herren – det är vad advent handlar om. Men vi gör adventstiden till köprusch och stressraka hela vägen fram till jul. Många försöker efter all tillgänglig kraft att beta av så mycket som möjligt av det som står på egna och andras kravlistor inför julen. Allt ska vara som det alltid har varit och nya måsten läggs till de gamla. Det är så mycket emotionella förväntningar att man kan må dåligt av mindre. Det är bak och städ, stryk och stök, prat om mat… Och mycket mer. Eller hur?

Redan före första advent gick jag på en julkonsert. Utan att det fanns en enda adventssång på programmet. Församlingens barnkörer sjöng fem sånger – men ingen handlade om Jesus och varför kyrkan firar jul. Julbocken, tomtegubbar, lussekatter, sockerbagare och pepparkaksgubbar besjöngs. Men Jesus fick inga applåder, om nu det har blivit det allra viktigaste när kyrkan musicerar!

Annorlunda var det när Octava bjöd på advents- och julkonsert. Här banades verkligen vägen för Jesus. Med Otto Olssons mäktiga Advent. Med sånglig briljans och ett glödande patos att peka på Guds stora gåva till mänskligheten. Så otroligt befriande var det att få samla ihop alla applåderna till sist och låta dem bli uttryck för en verkligt stor upplevelse och inte alls ett sätt att bryta den kraft som sången och musiken har att nå in i våra hjärtan och påminna om den stora kärlek som vi firar jul med anledning av. Nu fick sångerna efterklang och genombrott på riktigt.

De här dagarna gnolar jag på en psalmvers som ofta sjöngs som adventspsalm förr:

Öppna ditt hjärta i bön och bot
upplåt vart hemligt rum.
Red dig att taga Guds Son emot,
tro evangelium : himmelriket är nära! (Sv Ps 39:3)

Varför inte? Det är Advent!

Från REFLEXIONER som publicerats på Rödöns pastorats hemsida före jul

I somras fyllde Ingegerd och jag 70 år. Var för sig. D v s inte som när vi blev 100 år tillsammans = 50+50. Vi lät det ske lite i smyg eller som den 22 juli tillsammans med barnen och deras respektive inklusive barnbarnen i gotländska Åminne med en utflykt till Fårö, raukarna, sandstranden och Ingemar Bergmanmuséet. Och med en ambitiös trerättersmiddag i tregenerationssällskapet.

Svampkurs

När vi öppnade presenterna började vi ana vart de skulle föra oss. Rakt ut i svampskogen. Vi fick korgar och redskap och löfte om kommande svampkurs med en av landets mest kända svampkännare, Pelle Holmberg. Han hade sommarpratat 2 juli och fanns att lära känna på POD-radion. Bas för kurs var restaurang Flamman i Storlien med Lena Flaten som primus motor. Till svampkursen hade Pelle tagit hustrun Ingrid med sig och så fanns det en som var verkligt van att ta hand om allehanda svampskördar och göra något konstruktivt av det.

Vilken härlig present ni gav oss, barn! Att få gå ut i naturen tillsammans med dem som säkert och lättsamt inspirerade oss att ta för oss av skogens delikatesser utan att tänka på giftigheter och andra faror – det var jätteroligt! Vi fick vara med om en upptäktsfärd på ett område som vi hittills haft en överdriven stor respekt för. Kursen gav oss tillsammans med andra en kunskap i att ta vara på, tillaga och under mycket festliga former äta svamp.

Oavsett om det leder till ett vaneberoende eller inte så har förståelsen för det skafferi som naturen tillhandahåller ökat. Vi fick minnesvärda dagar i underbar miljö tillsammans med trevliga mänskor och en insikt om att presenter som kan förvandlas till upplevelser i vår ålder är så oerhört överlägsna prylar och mer av det vi redan har för mycket av.

Midsommaren delade vi med Ingegerds syster i Karlskrona. Hon är bland oerhört mycket en matfixare av Guds nåde och dukade ihop med grannfrun smakrika det mest fantastiska middagsbord för oss. Roligt var det också att få möta Lennart, den händige sjökaptenen, som nu klätt sig i snickarbyxor i akt och mening att skaffa ett rejält däck att njuta alla möjliga årstider på.

Kul var det också att se hur fint Lisa har det i sitt nya hus med charmtrollet Olivia som den absoluta attraktionen. Hon är jätteduktig att beskriva hem och fritid på sin blogg. Mindre kul var det förstås att Niklas berättade från akuten att han var inlagd där för att göra upptäckten att han i så unga år fått diabetes att elva med. Så lite vi vet om vad kan hända oss! Men Niklas, du är en kämpe och kommer säkert att fixa det här. Det fattar jag av din nyöppnade blogg och önskar dig all kraft och fantasi för att få detta onormala att bli en del av ditt vanliga liv.

Tack Jyllheds för sköna dagar tillsammans!