Vem är värd våra applåder?

Bana väg för Herren – det är vad advent handlar om. Men vi gör adventstiden till köprusch och stressraka hela vägen fram till jul. Många försöker efter all tillgänglig kraft att beta av så mycket som möjligt av det som står på egna och andras kravlistor inför julen. Allt ska vara som det alltid har varit och nya måsten läggs till de gamla. Det är så mycket emotionella förväntningar att man kan må dåligt av mindre. Det är bak och städ, stryk och stök, prat om mat… Och mycket mer. Eller hur?

Redan före första advent gick jag på en julkonsert. Utan att det fanns en enda adventssång på programmet. Församlingens barnkörer sjöng fem sånger – men ingen handlade om Jesus och varför kyrkan firar jul. Julbocken, tomtegubbar, lussekatter, sockerbagare och pepparkaksgubbar besjöngs. Men Jesus fick inga applåder, om nu det har blivit det allra viktigaste när kyrkan musicerar!

Annorlunda var det när Octava bjöd på advents- och julkonsert. Här banades verkligen vägen för Jesus. Med Otto Olssons mäktiga Advent. Med sånglig briljans och ett glödande patos att peka på Guds stora gåva till mänskligheten. Så otroligt befriande var det att få samla ihop alla applåderna till sist och låta dem bli uttryck för en verkligt stor upplevelse och inte alls ett sätt att bryta den kraft som sången och musiken har att nå in i våra hjärtan och påminna om den stora kärlek som vi firar jul med anledning av. Nu fick sångerna efterklang och genombrott på riktigt.

De här dagarna gnolar jag på en psalmvers som ofta sjöngs som adventspsalm förr:

Öppna ditt hjärta i bön och bot
upplåt vart hemligt rum.
Red dig att taga Guds Son emot,
tro evangelium : himmelriket är nära!
(Sv Ps 39:3)

Varför inte? Det är Advent!

Från REFLEXIONER som publicerats på Rödöns pastorats hemsida före jul

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *