Mina smultronställen

Det hör till charmen att resa att man bunkrar upp med förväntningar och drömmar. Nu ska den vanliga vardagslunken ersättas av något annorlunda och ge nya stimulanser och stegrande upplevelser. Resebeviset och passet är nån slags garanti för förnyelse och rekreation.

Efter den här helt annorlunda sommaren (2018) fanns det hos oss en känsla av att vi kanske redan fått nog av sol och värme. Men att få smidigt få resa från Frösön och upptäcka Bulgarien och Nessebar, den medeltida stadskärnan utmed Svarta havets badkust, var ändå lockande och varken det väderapparna STIM eller KLART spådde framstod som lovande. Dessutom hade vi ju förstås beställt resan i mars, när snön massvis vräkte ner över Jämtland.

STOR FOLKFEST – som en välkomstceremoni
Redan första kvällen hamnade vi i en folkfest som överträffade det mesta.
Massor av folk invaderade gamla Nessebar. Bron var avstängd för bilar och bussar, för att folket gick man ur huse i nån slags nationell yra. Ändå var det svårt att komma fram och omöjligt att få en rättvis bild av den gamla stan. En bra bit efter solnedgången strömmade nya besökare till och särskilt förvånades vi hur trångt det blev av alla som rusade dit med barnvagnar och hela skaran av ungar, när vi såg hur cirkusen egentligen höll till åt andra hållet – bort mot Sunny Beach. Framför strategiska byggnader hade storbildsskärmar monterats upp och nånstans ur ruinerna dök ett gäng skådespelare upp, för att påminna om ett avgörande drama i den lokala historien. När jag senare på kvällen sov som allra bäst, vaknade Ingegerd och trodde nästan att det rådde krigstillstånd. Det smattrade och himlen lystes upp av något märkligt ljussken och ett högljutt larmande. Det var ett efterlängtat fyrverkeri och mäktigt fyrverkeri som gick mig helt oberört förbi.

ALLT INKLUDERAT
Med åren har vi mer och mer uppskattat modellen att åka med all inclusive och få allt serverat smidigt och smart utan att man behöver tänka på priser och valuta. För oss är det skönt att slippa leta matställen, barer och affärer. Det gör det enkelt och vilsamt. Särskilt när bufféerna och utbudet varierar sig och erbjuder oändligt mycket mer än magen klarar av. På hotellet hade man också inkluderat nyckeln till rummet – genom en programmerad tagg – i det band som sattes på handleden för att markera denna fria tillgång till allt. Här fanns verkligen allt i ett: plånbok, nyckelknippa och öppna dörrar till en skön semester. Till solsängar vid poolen och vätskekontroller vid baren inte minst.

Att få tid för varandra, koppla av med goda böcker och korsord, få unna sig vila efter att ha grillats av solen och badat i Svarta havet – det innehåller mycket av det bästa. Vi fick allt det i Nessebar.

TIDIGT UPPE
Ingegerd mötte modigt morgonen med sina vandringsstavar. Hon hann att mata Run Keeper med detaljdata om hur långt och länge hon gått. Det gör att vi i vinter kan minnas och följa hennes promenader runt gamla stan och utmed stranden till den på dagen sprängfyllda badplatsen.

GAMMAL MILJÖ för DAGENS MÖTESPLATS
Stan var full av kyrkor och gatstenarna hade nötts av flera seklers flanörer. Idag gick flertalet mest för att hitta till shoppingaffärer och matställen. Men atmosfären var ändå en fläkt av det förgångna.

Vi är hemma igen efter en fyra dagars bussresa västerut mitt i varmaste och vackraste juli. Vi for för att upptäcka hur dramatisk den norska kusten är – det gav verkligen mersmak. Tänk att få komma till dukade frukost- och middagsbord, njuta av lugnet på Hurtigruten och utsikten från fönsterplats på sjätte våningen, upptäcka Lensvik där barnbarnens gammelmormor kom ifrån, slippa känna ågren för hårnålskurvor och slingrande hisnande serpentinvägar var en befrielse och sommarnjutning bara det. Att sen komma till Geiranger var att nå fram till en av världens vackraste platser. Det märktes i karavanerna av kryssningsfartyg, turistbussar, husbilar, motorcyklar och alla slags nationaliteter utmed vägarna och kajerna. Färjorna även fjordarna gav också krydda åt sommarkänslan. ¨

Nöjda men trötta efter alla intryck och av den nyhetsrapportering som beskriver hur den svenska skogen är eld och lågor av helt andra skäl än turistiska kom vi hem. Men det handlar om en dramatik i en helt annan genre.

LÄNKAR:
Hurtigruten
Norges vackraste väg
Atlanthavsveien
Röros

Att kunna få blanda det bästa av motion och mat när det gäller att fira 75 år leder verkligen till minnesvärda upplevelser. Vi hade slagit in ett vackert paket till Ingegerds födelsedag med sommar, blommor och vackra vyer.

Järvsö bjöd verkligen till. Med gott värdskap på Järvsöbaden. Med smakfull miljö och meny i matsalen och trevligt bemötande. Med allehanda väder – bland annat lite åska när vi besteg Järvsö klack, men också med- och motvind men framför allt sol och en hänförande natur. På skogsstigar och asfaltsträckor. I den takt man själv bestämde och med variation mellan lägsta och högsta växel.

Tack vare sociala och mobila medier betydde det heller inte att vara onåbar för omvärlden. Vi fick bland bekräftat det jag kände nånstans i maggropen att Maria och Mikael Björs har sitt sommarparadis utmed Kalvsjön – nånstans mellan punkterna 12 och 13 km på Runkeepers sammanfattning av en av våra cykelturer. Tack alla andra som hyllade och förgyllde högtidsdagen med allehanda hälsningar!

Visserligen fick vi inte dela tårtan eller efterrätten med er den här gången. Men det kan ju bli vid ett annat tillfälle. Bättre start än de här dagarna i Hälsingland kan man inte få som 75+

Ingen är så värd att grattas
Det finns hundra tusen skäl
Du för mycket kan uppskattas
Du som jämt har velat vårt väl
Ingegerd är god som maka
vilken tur att gubben såg det
hon är suverän som mamma
Det har barnen båda insett.

Ingen är så värd att grattas
Det finns hundra tusen skäl
Du för mycket kan uppskattas
Du som jämt har velat vårt väl.
Ingegerd är kär som mormor
älskar sina barnbarn två
lagar våfflor och pannkaka
bryr sig om hur alla gott ska må.

Ingen är så värd att grattas
Det finns hundra tusen skäl
Du för mycket kan uppskattas
Du som jämt har velat vårt väl.
Du bland buskar och på myrar
flitigt plockar årets bärskörd
trots att myggorna där yrar
står du kvar och verkar helt hänförd.

Ingen är så värd att grattas
Det finns hundra tusen skäl
Du för mycket kan uppskattas
Du som jämt har velat vårt väl.
Våra liv har du gjort rika
tack för allt gott som vi haft
Du har älskat alla lika
Du har vett och handlingskraft.

Melodi: Fjäriln vingad
Text: Thorsten Stjärnered

Varmt tack, Ulla-Britt, för att du delade det smärtsamma beskedet
och berättade lite personligt om Svens död och om hans och er sista tid
tillsammans. Det nådde mig precis
dagarna före min egen svärmors begravning så att jag då både kände igen mig i
din stämnings- och faktabeskrivning och sköt undan att reagera under tiden hela
släkten fanns här och när vi nästan direkt efteråt for iväg på en sista-minuten-impuls
till Kreta. Där skulle jag läsa dödsannonsen först och så blev jag sjuk i samma
åkomma, som hindrade oss att vara med på ert bröllop en gång i tiden, och
inlagd på lokalt sjukhus med dropp och intravenös antibiotikabehandling
alldeles intill timmarna före hemfärd.

När jag själv på olika sätt nu försöker att landa efter det
här, känner jag att hur gärna jag än hade velat komma till Uppsala på fredag
och delta i Svens begravning och dela minnen och avsked med alla er som fanns
nära honom, så behöver jag stanna här. För kontroller och lugn i både kropp och
själ. Vi kommer att följa er härifrån, med tusentals tacksamma tankar, förböner
och en gåva till Afrikas svältande.

I bakgrunden hör jag just nu när jag skriver: Mozarts
Requiem i D-dur och en egen text väcks till liv. Jag känner att den talar om
saknad och sorg. Om förlust och förändringar. Men också om behovet av att
minnas och hedra, få låta glädje- och sorgetårar komma genom samma kanaler. Här
finns vi på samma våglängd och får höra både det
som uttrycker klagan och livets skörhet och det som uttrycker tacksamhet och
gemensam glädje. I mitt Requiem sjunger jag:

Det finns ett hopp
där allting havererat.
Det finns en framtid
som Herren aktiverat.
Det finns en hamn,
där allt blir frid – för dig.

Det
här fotot hittade jag i mappen Privat/Ungdomstid.
Det beskriver rätt väl – även om den ärligt talat är ett montage – att vi
stod tydligt bredvid varandra, jag
och Sven. Med gemensam bakgrund i
Svalövs realskola och EFS, UG först i Landskrona och senare på 60-talet i Lund.
Med många goda år tillsammans på Roseniusgården och sen som två av rätt få
jämnåriga killsinglar, som firade nyår tillsammans och gjorde speciella
sommarresor med cykel Gotland runt och med bil genom ett ockuperat och hårdbevakat öst-Europa.

Visst visar bilden att vi försökte fånga upp från olika håll
vad som tänktes, sas och hände runtomkring oss och hur vi anade eller spanade att
framtiden skulle kunna utvecklas. Tillfället är EFS första ungdomsriksdag 1969,
där vi var ordförande i var sitt utskott. Vi ville båda både förändra och slå
vakt, ta vara på och skapa nytt. Att ta på sig ett ledarskap kändes rätt naturligt
för oss båda med tanke på de mål vi ville nå. Sven hade så otroligt många gåvor
för den här uppgiften. Han var både problemställaren, analytikern och den som i
tal och skrift och inte minst genom musiken kunde uttrycka sina känslor och
tankar och lösa världsgåtorna.

Ja, Sven tillhörde de mest välutrustade och talangfulla vänner
jag haft. Han ville tränga längre och djupare än vad han kanske riktigt
tilläts och fick oförtjänt slita ont för sin precision och sina höga mål och
hårda krav på sig själv. Han fick betala ett högt pris för sin genialitet och kompromisslöshet.
Men han var beundransvärd att hitta nya drag som den överlägsne schackspelare
han var. Satte fysiken stopp, så kunde väl medicinen öppna sig och hela tiden
fanns musiken att kunna försörja sig och förgylla andras tillvaro genom. I
teologin var han min överman och jag en lekman i jämförelse med hans insikter
och slutsatser.

Dock – i Guds barmhärtighet får vi vila, när vi känner oss
övergivna och brottas med mörker och saknad, när alla vackra minnen också
påminner oss om ett förr som inte längre finns och när vi själva ställs inför
finalomgången. Där finns den nåd som bär allt. Trots allt.

Varma hälsningar till
hela familjen från vännerna Thorsten & Ingegerd Stjärnered

PS Kan trots
allvaret i ovanstående text inte undanhålla er det äldsta fotot jag har av Sven
– taget vid en skolfest på Svalövs realskola. Också det ett tacksamt minne!

Tal
vid begravningsgudstjänst för
Ingeborg Stjärnered
i Brunflo kyrka den 26 maj 2017

Närhet
och distans är varandras motsatser.
Såsom liv och död är det. Och ändå hör orden ihop. Och beskriver våra känslor och
tankar just nu. När vi samlats till begravningsgudstjänst för Ingeborg
Stjärnered. Vi pendlar mellan nu och
då. Mellan idag och framtiden. Det
är runt Bojans liv vi förenats, fötts och fostrats. Hon har i allra högsta grad
varit närvarande i våra liv. Pushat och påverkat. Varit den leende, ledande och
levande person som vi sett upp till och tagit till vårt hjärta. Hon har betytt
så oändligt mycket för oss. Som samlingspunkt och arbetsmyra. Som mamma och
svärmor, mormor och farmor, gammelfarmor och gammelmormor, som släkting och
vän. I allt hon sysslat med och varit en förebild i har det funnits kvalité och
mening. Och så har allting bara stelnat till. I de senaste årens allt mer tafatta
försök att dela allt det som förr varit så naturligt, angeläget och
utvecklande. I åldrandets olika begränsningar och oundvikliga fjärmande. Vi
ville behålla närheten och tacksamheten, men visst hade Bojan distanserats och
tappat greppet om mycket de sista åren?! Genom att kroppen, som utstrålat så
mycket av energi och livskraft, blev tröttare och skörare. Genom att minnet och
sammanhangen blev svagare och otydligare. På det sättet har vi redan upplevt hur
vi drabbats av ett slags sorg och vemod, ja rentav död i förtid. Av
oåtkomlighet och saknad. Av skymningstid före vilan. Likafullt har vi hos henne
upplevt samma värme och innerlighet som i hennes krafts dagar. Såsom vi har
upplevt hennes kärlek och omsorg har vi också velat återgälda något av det
tillbaka. När mycket försvagades och försvann från Bojan, så levde tron och
tacksamheten orubbligt kvar. Ofta skrev hemtjänsten i hennes loggbok att hon
talat med vår Herre och tackat för allt. Länge var Wilhelm Stinissens dagliga
betraktelser IDAG ÄR GUDS DAG den bok hon sträckläste. Där fann hon tröst och
grunden för den förtröstan som gjorde henne trygg, också när det mörknade.

För den 24 april, Bojans
dödsdag, skriver Stinissen:

”Gud ser helheten. Vi ser
bara små bitar av verkligheten och låser in dem i statiska begrepp. Men Gud ser
dynamiskt, han ser vart allting leder. När vi möter döden ser vi oftast enbart
döden och inget mer, vi absorberas och överväldigas av den ögonblickliga smärta
den innebär. Gud ser från början hur det nya livet föds genom döden. Vi säger
alltför lätt att lidande och död är något ont. Om vi betraktar dem som enskilda
realiteter utan sammanhang med helheten blir de det. Men det är just detta som
är felet. Lidande och död är inte i sig själva fulländade verkligheter. De är
element invävda i den stora verklighet som människolivet är. Bibeln ger oss en
helhetssyn och förenar närhet och distans, vår mänskligt småaktiga och
begränsade blick med ett perspektiv upplyst och förvandlat av Guds ljus:
Om än min väg går genom nöd, så behåller du mig vid liv.
(Ps 138:7)”

Ingeborg levde nära det
liv som har väntat på henne. Det eviga livet. Det rymdes i nuet. Det gav henne
mening och hopp. Det var ett morsarv hon bar med sig. Ett intryck hemifrån
Bodal. I sin psalmbok har hon skrivit i marginalen till psalm 300 som vi ska
sjunga som sista psalm här i kyrkan. ”O hur saligt att få vandra” är min mors
sång, Den hörde jag henne sjunga när hon satt vid symaskinen. Jag var väl bara 7–8
år gammal då. Så vardagligt och naturligt kunde närhet och distans smälta samman
till ett livsbejakande förhållningssätt.

Eller som Stinessen
skriver för den 26 maj: ”För den som går
in i en relation till Gud blir livet ett kärleksäventyr.”

Det känner vi igen från
mötena med Ingeborg. Det strålade av just kärlek och nyfikenhet runt henne. Av
lust att upptäcka och vara nära. Att få serva och ge hemkänsla. Ha roligt
tillsammans och uppskatta det enkla och robusta. Det vackra och viktiga. Det
naturen gav genom blommornas skönhet och bärens nyttighet. Det Gud gett henne
att förvalta och bära vidare till oss andra.

Ingeborg var alt, när hon
sjöng i EFS-kören. Hon var nästan allt, när hon under 40-talet fick er fem barn
och ofta hade sin älskade Erik ute på veckolånga uppdrag för att mäta upp vägar
och bedöma hur broar skulle byggas. Hon sydde och vävde, bakade tunnbröd och
bjöd på all möjlig god mat så att hon nästan glömde att själv sitta med vid
bordet. Vi minns hur hon fotograferade och dokumenterade våra många härliga
utflykter. Från skidturer mot Gråsjön till jämtländska fjälltoppar – visst var det
kärleksäventyr! En kvällspromenad till Rödberget eller för att se brunkullorna
på Långdrolet. Vilken energi och enastående uthållighet!

Gärde bönhus stod henne
nära. Inte bara därför att hon senare bodde tvärsöver vägen och hade fått
flytta dit sommaren 1939, då hon och Erik gifte sig och bönhuset var nyinvigt. Här
fanns en helig plats, en anda som förenade närhet och distans. Ett hus för bön
och bibelstudium. Här möttes bygdens folk och här levde tanken på att gå ut i
hela världen och förverkliga Guds mission. Här samlades Solglimten och
sångkören. Här hölls söndagsskolfester och skördeauktioner.

Vi ser också minnesbilder
från familjehögtider och besök hos barn och barnbarn landet runt. Hur
förnöjsamheten och tacksamheten lyser fram ur hennes ansikte för alla hon får
räkna in i sin härliga storfamilj och för alla vänner hon får räkna med bland
grannarna och i församlingens mötesplatser. På Brunnen och i kyrkan. Hon
tapetserade kylskåp och väggarna där hemma med bilder på barnbarn och
barnbarnsbarn, därför att hon ville komma ihåg oss alla, knäppa sina händer,
tacka för oss och be för vår framtid.

Ja, hur blir det med den
nu? Framtiden! Hur förvaltar vi våra minnen av Bojan och blir trogna de fotspår
hon lämnat efter sig? Jag tänker att i tacksamheten finns också ett ansvar att
ta hand om det goda och göra det till sitt eget signum. Att leva upp till det
Ingeborg levat för skulle vara den utmaning hennes begravningsdag konkret ger
just oss som är här för att hedra henne, tacka och gå vidare. Vi får göra det i
hennes anda och i det kärleksäventyr hon levde i med sin Herre.

AMEN.

I dina händer, Gud, överlämnar
vi mamma Ingeborg som har dött.

I livet omslöt du henne med
kärlek

Ge henne nu den eviga vilan.

Välkomna henne hos dig

där ingen sorg, ingen klagan,
ingen smärta skall finnas mer,

utan fred och glädje.

Du all trösts och
barmhärtighets Gud

som kan jaga undan dödens
skuggor med livets ljus

trösta oss i vår sorg och oro.

Tack för Bojans liv på jorden,

tack för det vi fått av kärlek
och omsorg,

för allt vad hon fått göra och
ge.

Bevara oss, så att vi alla en
dag får vara inför dig,

i ditt eviga ljus.

Läs hennes livsberättelse här. Där finns också hennes dödsannons och minnesruna.

I höstas gick jag till optikern. Det var två år sedan jag var där senast. Kände rätt tydligt att det var dags att göra något åt det suddiga jag såg. Jag tyckte mej se dubbelt men det var bara hälften så bra som att ha klara konturer kring bokstäver, ansiktsdrag och naturvyer och vad jag nu ville upptäcka och orientera efter.

Ändå blev jag rätt deppig av beskedet att några glasögon kunde hon inte rekommendera mej. I stället skulle jag få en remiss till ögonkliniken. Mycket riktigt kom en sådan bekräftelse med det föga uppmuntrande att det f n var sex månaders väntan på undersökning.

Det fanns med bekräftelsen också en information om att jag kanske kunde göra bruk av vårdgarantin, om jag resonerade med någon sjuksköterska på ögonmottagningen. Kollade att det fanns ögonkliniker i landet som kunde ta emot mej betydligt snabbare, men när jag skulle ringa sjukhuset här hamnade jag jämnt utanför kön, när telefonsvararen tog emot.

I stället har jag nog uppträtt mer enögt än vanligt, för att trolla bort det där dubbelseendet. Och så gått till kyrkan. För att bli klarsynt på ett djupare plan. Det är aldrig meningslöst. För där – på ett kyrkkaffe pratar jag med min bordsgranne om vad hon gör till vardags och får veta att hon just jobbar på ögonmottagningen och lovar på eget initiativ att kolla om de inte skulle kunna erbjuda nån återbudstid. Två dar senare kom kallelsen och efter en veckas väntan har jag sökt deras syn på synen.

Synd, förstås! Som optikern redan lät mej ana. Att ålder tar ut sin rätt och att ögat – i mitt fall – det vänstra – har blivit så grumligt att det är dags att göra något radikalt åt det.

D v s nu står jag i kö för att opereras för katarakt. Det känns förstås dubbelt det också. Skönt att det finns bot och på samma gång lite vemodigt och oroligt trots allt. Men skulle jag få en snabb återbudstid, så tar jag chansen.

För att få se klarare och tydligare, det är ju nästan som att mogna.

Hej mina allra bästa bröder!

Jag minns med stor glädje och
tacksamhet de båda skånebesöken hos oss i september. Ni båda husbilsburna och genuina vänner från ungdomsåren – Agne och Jan med era härliga fruar – gav oss bevis för djupt
rotad vänskap och något mycket djupare och personligare än nostalgi och
evenemang. Ni påminde om trygghet och värme och den fantastiska kombinationen
av allvar och glädje. Av avspänd samvaro och samtal om djup samhörighet. Att vi
dessutom fick anledning att uppleva Jämtland som ett riktigt vackert och
representativt landskap gjorde inte saken sämre. Varmt tack och välkomna
tillbaka! Att det här inte bara är vackra ord kommer ni nog att märka när vi
”ringer på” hos er under kommande skånebesök. Eller hör av varann på sociala
medier, i mejl eller på annat sätt.

Mitt matbröd
Ni fick i vårt lilla gästgiveri smaka det bröd som i det här huset har blivit just en återkommande vana – på gränsen till succé. Det hör inte till vanligheterna i varje fall när det gäller mina köksinsatser. Som en viss utmaning och som ett tecken på en matnyttig pakt mejlade jag iväg receptet.

I går kom bildbeviset på att operation övertalning lönat sig. Jan har dokumenterat med mobilkameran och skriver idag på bloggen http://blogg.janroth.se/ att baka bröd är framsynt. Det är bara att instämma. Han har dessutom redigerat receptet på ett mycket elgant sätt:

RECEPTET
Limporna är mycket lättbakade och har ett gediget innehåll.

Ingredienser för 4 limpor:

100 g jäst, 1 liter vatten

5 fikon

3 msk olja
½ dl sirap
1 msk salt
1 msk brödkryddor (Anis, fänkål eller kummin. Eller den färdigblandade brödkryddan)

ca 1,3 kg rågsikt

50 g havrekli

150 g rågkross

100 g solroskärnor

Gör så här:

1. Ljumma vattnet till 37 grader (fingervarmt) och häll det över den smulade jästen i en bunke. Lägg i 5 fikon, som är finfördelade.

2. Tillsätt olja, sirap, salt, kryddor, rågsikt och övriga kross etc till en fast deg som arbetas väl i bunken. (eller köksmaskin)

3. Ta upp degen på mjölat bakbord och knåda den. Dela i 4 delar och forma till avlånga limpor. Lägg på bakplåtspapper i en långpanna. Låpt papperet gå upp mellan limporna, så jäser de inte ihop.

4. Sätt in plåten i kall ugn på mittfalsen. Sätt ugnen på 200 grader. Grädda ca 50 min.

5. Låt kallna på galler under bakduk.

Lycka till!