Man minns när man möts


I lördags träffades ett gäng gamla lundensare som hade sin studentlya i Roseniusgården och/eller sitt andliga hem där. Vi påmindes om allt från vardagslunk till Valborgsspex, matlaget Mannas bravader, missionsbönerna och ungdomskören m.m. I aftonbönen delade jag nedanstående tankar:

Här har
vi mötts igen. I minnena. Och i de livsresor vi gjort. Med sikte på att ha det
trevligt tillsammans. Och visst blev det så! Tack alla som bjöd upp till det! Ni i värdgruppen som bjöd in. Och vi alla som öppnat så generöst till oss själva.
Och verkligen gjort den här dagen minnesvärd och unik.

Och ändå
är det vanskligt med såna här möten. De rör sig lätt på ytan och undviker gärna det smärtsamma. Det mörka och pinsamma. Där andra kanske lyckats bättre eller
sluppit mycket lindrigare undan. Vi bryr oss inte lika mycket om dom som inte
kom. Som tvekade därför att något skavde och gjorde ont. Som inte orkade dela
sina trubbel och besvikelser med oss andra.

Och det
kan också vara så att vi som varit här kamouflerat en del sorger och och
otrevligheter på djupet av våra liv, för att inte störa stämningen eller röja
våra misslyckanden och sorgeämnen.

Vem kan
riktigt komma underfund med Lund? Det finns så många sidor och bottnar i våra
upplevelser av staden, av studentlivet och stiftelseverksamheten där. För många av
oss betydde tiden i Lund något helt avgörande för personlighetsutveckling och
grundvärderingar. Vi formades som människa och kristen. Vi sökte och fann
förankring och trygghet nånstans. Vi prövade världsbild och gudsbild. Och
ifrågasatte etablerade roller och normer. Samtalen var många. Djupa och
personliga. Vägledningen var gedigen, generös och central. Med tydligt fokus på
nådens medel: Ordet, dopet och nattvarden.
Som en
ständig och synlig påminnelse om vad som var fokus i UG hängde krucifixet på UH.
Inte världens vackraste kanske – men med tydlig hälsning till oss om vad som är
mest omistligt i tillvaron. KORSET, sa det allra mesta. Det talar om kärlek till
dess allra yttersta konsekvenser. Om en Gud som är närvarande också i
ensamheten och övergivenheten. Som kämpar mot brister och svagheter. Som gör
något nytt av vrakdelar och stukade liv. Som inte räknar efter CV och vunna
meriter utan tar oss för dem vi är och tar emot oss med öppna armar. ”Ave cruz, spes unica”, skrev August Strindberg: ”Var hälsad kors, du mitt
enda hopp”.

Idag
pågår en debatt om ”Mitt kors”. Som ett erkännande av denna
viktiga symbol för tro och identitet, det stora plustecknet i tillvaron. Någon har menat att man gjort korset till ett slagträ. För att misstänkliggöra och bilda grupper som står
emot varandra. För Jesus handlade det om ödmjukhet och lydnad och grund för det
allra viktigaste – att kunna ge världen försoning och fred och föra in frid och
trygghet där kaos och skuld skapat olycka.

Det var just det Carl Olof Rosenius ville hjälpa oss med. Han citerar i sin korta betraktelse för 27
augusti det Jesus är tydlig med: ”Se, här är jag. Som det står
skrivet om mig i bokrullen har jag kommit, Gud, för att göra din vilja.”

Och Hebreerbrevets
författare fortsätter: ”Efter denna Guds vilja har vi helgats genom att
Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla.”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *