Mina smultronställen

VIGSELTAL i
Barsvikens kapell

Ojoj, mina vänner – MAIA & JESPER – och allas vårt brudpar! Vilken härlig dag –
att minnas och ha som startplatta för resten av livet tillsammans. Här finns ju
allt. Romantiken och musiken. Släkten och vännerna. De stora frågorna om kärlek
och trohet och det stora svaret i det lilla ordet JA . Här finns löftena och
välsignelsen. Bekräftelsen på att det är just ni två som hör samman och bönen
om att få göra verkstad av det vackra som ni bejakat med era ord, känslor och
kroppar här i kapellet.

Jag kan förstå att det blev så här. För första gången jag
mötte er – och det var inte samtidigt – så hände samma sak. Jag charmades och
föll direkt för er person. Dej, Jesper mötte jag nån gång för snart 20 år sen,
då du gick första året på gymnasiet. Du hade både charm och ledartalang, du
vågade vara dig själv och ingav förtroende i svenskalektionen. Dej Maia såg jag
som förband när Annika Norlin skulle vara det stora shownumret. Säkert! jag
kände att det lika väl kunde ha varit omvänt. Du, Maia, tog plats och
levererade. Musikaliskt och med finess och utstrålning. Båda gångerna fanns det nåt speciellt som
lyste i era ansikten. Så som det gör här och nu vill jag lova! Som tecken på
tillit och ett smittande, inbjudande leende. Jag tänker mig att ni har känt
just det hos varandra. Som den stora attraktionen ni tveklöst vill säga JA
till. Här finns liv, låga och framtid. Det här håller för nåt mer. För nåt
djupare och mycket svårare. För ett vardagsliv tillsammans – med tvätt- och
städansvar, för mysiga hemmakvällar och professionella utmaningar. För Ebbe och
Lise och det svindlande att vara föräldrar ihop. Att få alla pusselbitarna att
passa ihop, när det strular och går i baklås. När livet inte som blir som man
tänkt sej. När det – som vi faktiskt påminns mycket tydligt om här i fiskeläget
– stormar rejält. När man riskerar att allt kapsejsar och man lider alla
möjliga kvav.

Det är här historien lär er och oss alla att bygga ett heligt
rum. För tillitens och kärlekens skull. För trygghetens och den enkla
vardagsbönens behov. Barsvikens kapell har rests som ett värn och en tillflykt
för dagar i både moll och dur. När det hotfulla och svåra sköljer över en. Och
när vi vill tacka livet. Det står här som ett sjömärke för att Gud alltid vill
dela våra liv. Vara glädjekälla och lovsång men också klagomur och platsen där
vi får vara barn som innesluts i en varm famn av barmhärtighet och medlidande.
Där bönen som jag vill skicka med er in i äktenskapet är den hemmahamn där ni
kan få vila och leva på riktigt. I Psalm 67 sjunger körledaren till stränginstrument: Gud, visa oss nåd och
välsigna oss, låt ditt ansikte lysa mot oss.

Att
söka den utstrålningen och närvaron kan vara att öppna den allra största
bröllopsgåvan av alla. Det är en hymn av fröjd och hopp. Gud, visa oss nåd och välsigna oss, låt ditt ansikte lysa mot oss.

Thorsten Stjärnered

Er vigselpräst

Selmas sommarvisa
Nu vill vi för er få berätta
om nån som
idag fyller år.
Om nån som gör
dagarna lätta
Och allting
kan och förstår:
Hon tycker om
kramar och pussar
hon tar hela
världen till sin
Hon sover så
sött när hon sussar
hon sover med
vackraste min.

Nu vill vi för
er få berätta
om nån som
idag fyller år
Om nån som gör
dagarna lätta
och allting
kan och förstår:
Ja, Selma hon
lyser som SOLEN,
hon gör alla
dagar till ljus
Fast nån gång
så blir hon motpolen
och ställer
till med nåt bus.

Nu vill vi för
er få berätta
om nån som
idag fyller år.
Om nån som gör
dagarna lätta
och allting
kan och förstår:
Hon pratar så
klokt att man baxnar
hon formar ju
meningar bra.
Hon vädjar
till oss så man vaxnar
och ger henne
det hon vill ha.

Melodi: Idas sommarvisa

Melodi: En busschauuför eller O Tannenbaum

En sjuåring, en sjuåring – Det är en tös med mycket spring.
Och finns där inget spralligt spring, så är det ingen sjuåring.
En sjuåring, en sjuåring. Det är en tös med mycket spring.

En Stjärnered, en Stjärnered. Det är en tjej som hänger med.
Hon läser böcker, räknar ut. Hon spelar fotboll, tittar ut.
En Stjärnered, en Stjärnered. Det är en tjej som hänger med.

En tannalös, en tannalös. Det är en tös med glugg i mun.
Och har hon ingen glugg i mun Så har hon alltid svar på tal.
En tannalös, en tannalös. Det är en tös med glugg i mun.

En filosof, en filosof. Det är en tjej med klurighet.
Och har hon bara lurighet Och envisas med tjurighet.
Så är hon ingen filosof och saknas för sin klurighet.

Midsommaren kunde lätt förväxlas med 1 april. Råkallt med hagel och några ynka plusgrader var det och inget alls av meteorologiska tecken på att vi firade den allra ljusaste dagen på året. Nåväl värmeböljan i maj hade lagt grunden för en ymnig blomprakt och det kan ju finnas annat att glädjas över än vädret. Särskilt som en långvarig inneboende gäst (virus) orsakat en efterhängsen halsinfektion med hosta och slem som en följetong vecka efter vecka.

Den här veckan skulle bli bättre. Kanske jag till och med skulle få till det här med resterande fasadmålning. i måndags gjorde jag en del förberedelser och vaknade i går, tisdag, med att det skvalade ner ett åskregn utan like och vad som förväntats av SMHI.

Men idag vände det! I mejlboxen låg det här kortet som visar att barn och barnbarn hittat ett bra ställe att bada och vara på sommarlov i. Och när jag i en paus i dagens svettiga arbete sitter framför datorn, så ringer frun och förvarnar om att hon tänker att helt oplanerat kasta sig i Storsjön och räknade sina simtag nästan till tresiffrigt.

I morgon hoppas jag måla vita husknutar och få så lite färgstänk som möjligt på det röda fasadbräderna.

Jag föddes 22 juli mitt under andra världskriget.

Vad vet jag egentligen? Andra har berättat och själv har jag använt mina sinnen, för att lägga samman erfarenheter och få en samlad bild av verkligheten.

Från åren då vi inte reflekterat med språklig tydlighet är vi helt i händerna på vad andra uppfattat hos oss av tillfredsställelse och otålighet att inte bli förstådda och omedelbart få den assistans vi behöver i vår hjälplöshet och gryende utveckling.

För nån vecka sedan hittade jag en bok om mitt första år. Boken beskriver väl det jag redan förstått att mor haft mycket omkring sig med en förstfödd på en relativt nytillträdd bondgård där jordbrukaren själv låg i beredskap någonstans i Sverige och ibland svarade för tryggheten långt uppe i Norrbotten, och att hon därför fått rätt sparsamt med tid över för att sammanfatta sina intryck i bokform.

Men jag är tacksam för de små notiserna som hon hann teckna ner. De gör mej väl inte till geni men visar kanske att jag varit ett barn som många andra. Trevande, emotionell, med framgångar och bakslag och med föräldrar som trots tidigt försök att fostra med aga ( se 24 febr) velat mej otroligt väl.

Den 25 jan – gjorde Thorsten sitt första försök att sitta upp. Var mycket angelägen att göra små försök, men än slank det hit och än slank det dit. Höll han bara mot eller far i handen gick det riktigt bra.

Den 30 jan – Thorsten åt sitt första kex – mycket förtjust.

Den 24 febr – Fick för första gången smäll på fingrarna. Tycktes förstå att han varit olydig. Grät bittert men gick fort över. Kändes i modershjärtat!

9 mars (mors födelsedag) – Stod med hjälp i hagen, mycket förtjust över att själv kunna stå.

17 mars – Reste sig själv i hagen, mycket förtjust i att själv kunna stå.

21 mars – Mor var i stan och köpte en gunghäst till Thorsten.

20 mars – Den första tanden har kommit. Hurra!

Gunghästen är hans stora förtjusning. med den kan han också fördriva tiden bra, vilket är till stor hjälåp för mej. I hagen kan han inte vara långa stunder i taget nu, för han bara reser sig upp och står. Är rädd att han inte själv kan sätta sig när han blivit trött.

31 mars – En riktig olycksdag. Föll ur gungan två gånger. Blev så illa berörd att han kräkte upp allt vad han hade i magen. Sen körde far till Torp och köpte en sele till honom.

7 april – Thorsten har fått sin andra tand.

7 juni – Thorsten fick feber på kvällen. Dagen efter hade han en otäck halsfluss. Doktor Thonning var här och gav honom Sulfatiazol-tabletter. Tog sådana i 4 dar men han tålde väl inte så många tabletter för på 5:te dan fick han nässelutslag.

19 juni – Idag fick Thorsten sin första framtand. Han var så förtjust att han glömde rent av att sova. Lade ut honom i trädgården ½11 men sov inte förran ½2.

I mitt nya liv som pensionär hör inte morgonstunden till de alltför tidiga timmarna på dygnet. Vila och prestationslös tillvaro hör till det jag förunnas. Till och med av min hustru, som tråkigt nog slocknar någon gång med början under Rapport-sändninarna på kvällen och kryper till kojs när den där riktigt behagliga stillsamma kvällsron infinner sig i hemmet.

Att jag numera inte riktigt är med från början av dagen insåg jag när jag öppnade fönstret mot Smultronvägen förra fredagen. Utanför stod en häftig grävmaskin med en rejäl skopa som rymde flera hundra liter, tänker jag mig. I varje fall hade den skicklige maskinisten lyckats att flytta på en av våra syrénbuskar och öppnat ett rejält hål i marken, som gott och väl motsvarade en djupgrävd familjegrav och lyckats hitta den ledning, som ska avlägsna allt slags vatten vi inte vill ska strömma in i källaren.

Några timmar senare kunde Alice, som är överförtjust i Byggare-Bob och hans Skopis, bevittna hur en stoppventil installerats i en Wapro accessbrunn och hur skickligt och flyhänt det går att med teknik och erfarenhet återfylla kratern och till och med sätta tillbaka syrénbusken och få den att stå till synes oberörd av vad den hade varit med om tidigare.

Installationen kändes bra att ha fått klar innan snön kom. Den är resultatet av goda grannars initiativkraft och skickliga yrkesmäns insatser. Och gör det förhoppningsvis möjligt att sova lugnt alla tider på dygnet, när nästa spöregn översköljer Odensala.

Vi skulle just iväg till kyrkan. I söndagskostym och allt. Och så vägrar bilen att gå. Vad i detta under av kretskort och moderna system som gör att Forden vägrar det vi vill och sett fram mot, begriper jag inte riktigt än. Kanske är svaret så enkelt att GPS:en tömt batteriet på kraft utan att fråga oss om lov.

I det läget är det tacksamt och skönt att ha mågen hemma i kvarteret igen från resor till Kina och Paris och kunna ringa efter en taxitjänst in mot Stora kyrkan.

Högmässan blir en stund för laddning. Med texter om vad tro betyder – som en värdefull tillgång i livet. Det är Håkan Nilsson som finalpredikar och som nu strax ska göra sällskap på pensionärshyllan. Han har hjälp av Tranströmer, Churchill och Paulus, för att vi ska förstå värdet av enkla och talande bilder. För att förstå vilken bildkonstnär Jesus är genom sina liknelser. De som inte minst pryder altartavlan i Stora kyrkan. Han berättar om sin pappa som på 30-talet i ett grustag gjorde ett fynd av en 3000-årig klenod och om köpmannen Robert Fresk som på 1800-talet – stans kanske mest framgångsrika köpman – hittade den där skatten i lerkärl när han stannat till under en promenad och stod och tjuvlyssnade utanför ett fönster.

Skatten överraskar och betyder en nytändning. Det låter väl hoppfullt!

Om jag sedan måste gräva i instruktionsboken eller plånboken, för att få Focusen att fungera, återstår att se. Men det är väl värt att försöka!

Ikväll ska jag vara med i Heliga Ljusets Kyrka och fira att EFS Missionsförening i Torvalla har funnits i 20 år. Tankarna på en förening och en samarbetskyrka hade funnits redan när kyrkan byggdes. Men stoppats av olika skäl. Här fanns mycket oröjd mark för att bygga en församlingskärna och ett andligt klimat för både nyfikenhet och växt. Jan och Ulla Andersson hade under första året av sina resp. tjänster som präst och diakon pejlat och sett möjligheterna. Hösten 1991 konstituerades föreningen och kyrkvärden Kalle Kristiansson avancerade på mindre än en kvart från att ha blivit medlem till föreningens ordförande. Kalle och Gertrud har genom åren gestaltat det engagemang som föreningen inneburit.

Vad föreningen betytt kommer det att talas om ikväll. På det personliga planet och i de många gemensamma minnena av friska satsningar och uthålliga insatser. Jag vill peka på några kärnord:

Energi

I den nybyggarsituation som gällde för Torvalladistriktet fanns ingen sockenkänsla att bygga ett intresse för kyrkan på. Folk flyttade hit för att det fanns en bostad relativt nära jobbet, men hade ofta sina rötter i någon jämtländsk by. Det märktes när det blev dags för kyrkliga handlingar att den gamla sockenkyrkan föredrogs före den moderna i Torvalla centrum. Gudstjänststatistiken svajade också när de saknades kyrkfolk med regelbundna gudstjänstbesök. Med missionsföreningens tillkomst växte nu ett engagemang fram. Här fanns en grupp som synliggjorde kyrkan och gav energi åt arbetet, därför att den ville ta vara på kraftkällorna: bibeln, bönen, nattvarden och den kristna gemenskapen (Apg 2:42).

Frivillighet

Det märktes att något nytt grytt. Det blev full fart på mycket: på kyrkkaffen och bibelssamtal, medlemsmöten och öppna grupper i hemmen och i kyrkan – Alpha och Beta och vad de nu kallades. Det friska som tillfördes byggde på frivillighet. Det var inte ett jobb att serva och se nya besökare i kyrkan och välkomna dem. Det blev en livsstil och en atmosfär och byggde på att något frigjorts och tagits till vara. Det fanns en gemensam glädje över vad kyrkan betydde och den ville många få vara med att dela. Idealitet och frimodighet formades av en idé om mission som något Gud ville och mänskor sa ja till. Tillsammans med arbetslaget byggde man framtiden.

Stabilitet

Kyrkkärnan som inte byggs av tegelstenar och aldrig så massiva träbjälkar kom i stor utsträckning att bli de nya EFS-medlemmarna. Sådana som bibeln kallar de levande stenarna med Kristus som hörnsten. Jag var glad för att det fungerade utan att jämt behöva sätta EFS-stämpeln på allt. Det blev ingen kyrka i kyrkan men väl ett stabilt tillskott av evangelisk frihet och ekumensk öppenhet.

För detta och mycket mer vill jag gärna hurra och önska välsignelse och visioner för det som kommer. En Frisk Satsning – det är det verkligen!