Bilden: Fyra av fem syskon från Lunne: Ingegerd 3:e, Bertil 1:a, Birgitta 2:a och Gunvor 5:e. Saknas på bilden gör Kerstin, 4:e.
När många i de här trakterna riktar in sig på något så pass lågt som en surströmmingspremiär, så fick vi, Ingegerd & jag, vara med om något skyhögt bättre – ett riktigt rekorderligt sjuttioårskalas i Härnösand. Ståndsmässigt och funktionellt på Villa Fridhem som en gång i tiden förärats en brud av släkten Kempe som morgongåva. Här mötte Birgitta syskon och barn och allsköns anknytningar till dessa. Det fanns verkligen alla goda skäl att fira Birgitta – näst äldst i syskonskaran som från allra första början hette Eriksson och som av pappa Erik så småningom förärades släktnamnet Stjärnered.
Birgitta har otroligt många ovärderliga sidor. Det visste vi förstås långt tidigare, men det blev ändå så fint accentuerat genom en fest till hennes ära.
Stilenligt inleddes allt med kaffe, smarriga kakor och en marängtårta, som hör till släktens signum. Det beskriver Birgittas flit och finess för det goda.
I en tipspromenad där vi testades på våra kunskaper om Birgitta framkom bilden av en synnerligen engagerad person. Med både jämtländsk hembygdskänsla och ett stort internationellt engagemang. Med inlevelse både i att skapa sunda strukturer och bry sig om den enskilda människan. Med glöd och glädje har hon fört kvinnor för missions talan och hon kände sig jättestolt över att ha fått veta att hennes 70-årspresent hade gått direkt till insatser för katastrofen på Afrikas Horn. Sådan är hon – gränslöst generös och intensivt insiktsfull.
På festen uttrycktes Birgittas många förtjänster och kvalitéer. Hennes vurm för den riktigt goda litteraturen och poesin. Och som ett ovanligt tydligt exempel för detta så framträder barnen med denna sammanfattande visa:
Här sitter vi nu på en makalös fest – Bullefille Bullefille makalös fest Birgitta vi firar – hon är hedersgäst – Bullefille Bullefille gäst.
Mera jordnära var potatisen till huvudrätten. De hade vårdats och växt i Birgittas alldeles förtjusande trädgård – ett paradis på Långgatan 20, så prunkande av såväl nyttigheter som behagfullt blommande perenner att den är värd ett besök bara den. Barnbarnen sjöng och musicerade och visade hur mycket talang gått i arv. Talen från barn och syskon visade på Birgittas gränslösa omsorg, nyfikenhet, tjurighet och visdom. Hur hon orkar läsa läxor med invandrare, gå konversationskurs på franska för att kommunicera bättre med mågens familj och göra rullrån till efterrättens glass med hjortron och hinna vara världens bästa fadder åt vår Kristina är nästan orimligt och ändå sant. Låt vara att allt sker i anspråkslöshet och ödmjukhet och att tid är ett relativt begrepp för familjen Sjöstedt.
Det tror jag beror på att Birgitta odlar en inre trädgård, där hon bara tillåter goda tankar att slå rot. Avundsjuka, jämförelser och skryt finns det inte plats för. Hon ser efter goda förebilder och tillåter inte att ödsla tid och kraft på dumheter. Hellre läser hon en saga med de minsta, en tonårsroman som kan spegla den värld hennes barnbarn växer upp i och prövar något nytt – som att måla en akvarell med mannen i hennes liv som läromästare.
Tron, hoppet och kärleken heter hennes allra finaste blommor. De vårdar hon ömt och flitigt.
TACK BIRGITTA för att Du finns och för att Ditt liv är den sannaste pedagogik vi lärt känna!
Så som regnet och solen välsignar trädgården till blomning och vetefälten till mognad, så må tidens och evighetens Gud välsigna dig!
