Blog Image

Mina smultronställen

Om det goda i livet

Iakttagelser och reflexioner från livet i familjen, naturen, kyrkan och samhälllet.
Nyfikenhet på andras upplevelser och reaktioner.

Tillbaka till min hemsida.

Dubbla roller avslöjas

Små & stora saker Posted on tor, december 22, 2022 15:15

Tokigt fel i guiden till årets julbrev

Julbrev har jag och Ingegerd hållit på att skriva från första året som nygifta. Då passade vi också rationellt på att skicka med tack-kortet från bröllopet i maj . På den tiden var det med kuvert där adressen inramades av ett rött hjärta. Som tecken på att vi verkligen känner varmt och uppskattande på dem vi vill komma ihåg inför julen och nyårsskiftet. Lika varje år och som en tradition som förmedlat den här viktiga känslan vi alla vill ha när vi jular – att vi bryr oss hur våra släktingar och vänner känner och haft det på sistone. Även om vi inte direkt haft stora julagillen, som jag minns från min egen barndomstid. Med mycket mat och minst sju sorters julkakor. Det har glatt oss att få positiv respons och att allt fler ersatt julkort med berättelser i text och bild.

Den nya IT-tekniken har verkligen inneburit ett mera mångsidigt sätt att kommunicera. De som vill kika på våra julbrev kan göra det via hemsidan. Där ser man att julhälsningen från 2007 allt mer har kommit att skötas med hjälp av dator och internet. På gott och ont.

Många kanaler

Från början använde jag e-posten och skickade julbrevet som bilaga. Men så upptäckte jag att jag i flera fall saknade aktuella e-postadresser eller hade inga sådana alls för vissa. Ett sådant fenomen berodde på att i och med pensioneringen försvann jobbmailadressen. Då kunde kanske Messenger eller SMS, om nu inte telefonnumret där var hemligt eller stod på nån annan familjemedlems abonnemang.

Att samla julbrevet på hemsidan skulle ju inte tynga ner trafiken i cyberrymden, tänkte jag. Därför skapade jag ett eget julkort med en alldeles egen strålande amaryllisblomma från vårt vardagsrum med en URL-adress till årets julbrev. Men så fel det blev:

Så smärtsamt att så här offentligt avslöja hur svårt jag haft och tydligen fortfarande har att skilja på min identitet som person och profession.

Där ser ni!

Det har aldrig varit min likör att riktigt glasklart kunna skilja på arbete och fritid och hålla isär privat och offentligt. Min kristna tro har också varit sammanknuten med en gemenskap och en tillhörighet alla dygnets timmar. Jag har visserligen haft både en jobbmailadress och en mycket personlig e-postadress. Jag har redigerat både en del av Svenska kyrkans hemsida och haft en egen hemsida. Men att jag här så totalt förväxlat var jag placerat mitt och Ingegerds julbrev årgång 2022, det är synnerligen avslöjande och skämmigt. Förlåt mig, alla som haft svårt att hitta rätt, och som fått ovanligt rätt i bild av att jag har mycket kvar att lära i att renodla det ena och andra engagemanget.



Lycka till Maria!

Små & stora saker Posted on mån, april 26, 2021 07:00
Idag försvarar Maria Nyström, sambo med Per-Olof, sin doktorsavhandling i Göteborg genom ett digitalt videomöte med sin opponent, professor Randall F Mason, som då sitter nånstans på universitetet i Pennsylvania i USA och uttrycker förtjänster och ev. tänkbara svagheter i hennes teser.

Avhandlingen är en del av det större tvärvetenskapliga forskningsprojektet: “Hur blev Svenska Kyrkan ett nationellt kulturarv?”  Avhandlingen tar avstamp i de samtida konsekvenserna för det kyrkliga kulturarvet som demografiska förändringar, ökande sekularisering och förändrad kyrklighet ger upphov till. Dessa trender kan observeras i Sverige såväl som i andra västerländska länder. Utgångspunkten för avhandlingen är två samtida, svenska fallstudier av utvecklingsprojekt kopplade till äldre kyrkor. Fallstudierna belyser frågor kopplade till kyrkans användning, förvaltning och utveckling i ett brett perspektiv. Utifrån fallen utforskar avhandlingen hur det professionella kulturarvsfältet, såväl som uppfattningar om det kyrkliga kulturarvet, förändras och omförhandlas.

Hur tar vi till vara det kyrkliga arv som ryms i kyrkorna – som en resurs för framtiden?

HÄR sammanfattar maria på svenska vad hennes forskning handlar om:

Så visst är det så att vi alla lite mans funderar både nu och då på den gamla frågan?
”Hur blir Fädernas kyrka en modern mötesplats i framtiden?”



Fjortonde mars – nu börjar vi!

Små & stora saker Posted on sön, mars 14, 2021 16:23

Idag tänker jag tillbaka på en händelse 80 år tillbaka i tiden. Jag var ofödd. Men i högsta grad berörd av händelsen. Den 14 mars 1941 – mitt under världskrig och ovissa beredskapsinkallelser – var det fardag till det som skulle bli min fars och min mors stora satsning i livet. Då var köpekontraktet klart till den jordbruksfastighet de skulle bruka och bosätta sig i. Den här dagen var en viktig milstolpe då drängen blev husbonde och lärarinnan blev bondmora. Då ett stort projekt – med riskkapital och många okända faktorer inblandade – kunde sluta lite hursomhelst. Vintern 1941 hade varit extremt kall det året, den sista av de tre kalla krigsvintrarna. Flera köldrekord noterades i hela landet och snön låg tjock även i västra Skåne. Det gjorde det säkert särskilt svårt att kunna föreställa sig hur det skulle vara möjligt att kunna så och skörda och få rörelsen med 95 tunnland åkermark att bli lönsam. Att få inkomster tillräckligt för att kunna täcka alla avgifter och inköp som krävdes.

De kom inte oförberedda. Att odla låg i det både arv och miljö uppmuntrat mina föräldrar till. Far hade praktiserat som dräng hos sin svåger Hjalmar i Önsvala, utanför Staffanstorp, och
fått goda vitsord som rättare på en gård norr om Trelleborg. Han hade skaffat sig en lämplig jordbruksutbildning vid Svalövs lantmannaskola.

Fardag har jag läst om var den dag ett hyresavtal eller arrende upphör att gälla. Hyresgästen/arrendatorn skall senast denna dag ha avträtt innehavet och gjort det tillgängligt för nytillträdande innehavare. Det avträdda skall därvid vara i gott skick och avstädat.

Numera kan i princip vilket datum som helst för fardag fastställas i avtal. Om inget annat avtalas, är fardagen för arrende den 14 mars, vilket bestäms i 8 kap. 4 § 3 st. jordabalken.

Gissningsvis togs bilden 1941, första sommaren mina föräldrar kan ordna trädgårdsfest för släkten på Källshög, Bakom gungan står ett valnötsträd som jag minns som omtyckt konsertlokal för näktergalen.

40 år senare
Ganska nära 14 mars 1981 var det dags för en ny fardag, då mor och far tog sitt pick och pack till Svalöv. Livet som pensionärer väntade med frihet från ansvar i en villa som gjorde det möjligt att ta det lugnare men också där kunna se fröer gro och växa, ge skönhet och mening åt trädgårdspåtandet och nyttigheter till hushållet. Allting har sin tid

Min kallelse var inte att kopiera deras liv. Jag känner stor tacksamhet för den frihet att välja livsbana jag fick. Men att jag formats av livet på landet är ofrånkomligt. Av samspelet med naturen och att ha sin arbetsplats hemma 24 timmar om dygnet veckans alla dagar.

Vilket skön barndom det ändå var att ha sin föräldrar nära sig på gården, kunna hjälpa till att köra traktor och ingå i ett arbetslag som skulle bärga höet och hinna med att få in säden i tid.



Kan julen 2020 bli god?

Små & stora saker Posted on ons, december 16, 2020 14:51

Tänk hur lätt det bara blir slentrian och en tom fras att önska varandra GOD JUL! Ändå fortsätter vi att säga och skriva de orden därför att vi förknippar det julen bottnar i vara något som hör samman med godhet och barmhärtighet på riktigt. Inte som något påtvingat och inplastat utan som en önskan om det som gör positiv skillnad. Som lyfter och lyser. Som är värt att se fram emot och bära med sig som erfarenhet och upplevelse.

Men kan julen under ett år med pandemi och restriktioner verkligen erbjuda det vi djupast längtar efter under jularna – att få känna gemenskap, närhet och värme? Kanske inte om vi låser fast det vid vissa former och yttre förutsättningar.

I vårt julbrev har jag skrivit om hur vi tänker och önskar få ha det i jul. Och vad jag menar med att skriva så här

Julbrevet 2020:

https://stjarnered.se/



Grattis gumman

Små & stora saker Posted on lör, juni 16, 2018 09:29

Ingen är så värd att grattas
Det finns hundra tusen skäl
Du för mycket kan uppskattas
Du som jämt har velat vårt väl
Ingegerd är god som maka
vilken tur att gubben såg det
hon är suverän som mamma
Det har barnen båda insett.

Ingen är så värd att grattas
Det finns hundra tusen skäl
Du för mycket kan uppskattas
Du som jämt har velat vårt väl.
Ingegerd är kär som mormor
älskar sina barnbarn två
lagar våfflor och pannkaka
bryr sig om hur alla gott ska må.

Ingen är så värd att grattas
Det finns hundra tusen skäl
Du för mycket kan uppskattas
Du som jämt har velat vårt väl.
Du bland buskar och på myrar
flitigt plockar årets bärskörd
trots att myggorna där yrar
står du kvar och verkar helt hänförd.

Ingen är så värd att grattas
Det finns hundra tusen skäl
Du för mycket kan uppskattas
Du som jämt har velat vårt väl.
Våra liv har du gjort rika
tack för allt gott som vi haft
Du har älskat alla lika
Du har vett och handlingskraft.

Melodi: Fjäriln vingad
Text: Thorsten Stjärnered



Syn på synen

Små & stora saker Posted on tis, februari 14, 2017 19:36

I höstas gick jag till optikern. Det var två år sedan jag var där senast. Kände rätt tydligt att det var dags att göra något åt det suddiga jag såg. Jag tyckte mej se dubbelt men det var bara hälften så bra som att ha klara konturer kring bokstäver, ansiktsdrag och naturvyer och vad jag nu ville upptäcka och orientera efter.

Ändå blev jag rätt deppig av beskedet att några glasögon kunde hon inte rekommendera mej. I stället skulle jag få en remiss till ögonkliniken. Mycket riktigt kom en sådan bekräftelse med det föga uppmuntrande att det f n var sex månaders väntan på undersökning.

Det fanns med bekräftelsen också en information om att jag kanske kunde göra bruk av vårdgarantin, om jag resonerade med någon sjuksköterska på ögonmottagningen. Kollade att det fanns ögonkliniker i landet som kunde ta emot mej betydligt snabbare, men när jag skulle ringa sjukhuset här hamnade jag jämnt utanför kön, när telefonsvararen tog emot.

I stället har jag nog uppträtt mer enögt än vanligt, för att trolla bort det där dubbelseendet. Och så gått till kyrkan. För att bli klarsynt på ett djupare plan. Det är aldrig meningslöst. För där – på ett kyrkkaffe pratar jag med min bordsgranne om vad hon gör till vardags och får veta att hon just jobbar på ögonmottagningen och lovar på eget initiativ att kolla om de inte skulle kunna erbjuda nån återbudstid. Två dar senare kom kallelsen och efter en veckas väntan har jag sökt deras syn på synen.

Synd, förstås! Som optikern redan lät mej ana. Att ålder tar ut sin rätt och att ögat – i mitt fall – det vänstra – har blivit så grumligt att det är dags att göra något radikalt åt det.

D v s nu står jag i kö för att opereras för katarakt. Det känns förstås dubbelt det också. Skönt att det finns bot och på samma gång lite vemodigt och oroligt trots allt. Men skulle jag få en snabb återbudstid, så tar jag chansen.

För att få se klarare och tydligare, det är ju nästan som att mogna.



Att baka är framsynt

Små & stora saker Posted on tor, oktober 20, 2016 22:01

Hej mina allra bästa bröder!

Jag minns med stor glädje och
tacksamhet de båda skånebesöken hos oss i september. Ni båda husbilsburna och genuina vänner från ungdomsåren – Agne och Jan med era härliga fruar – gav oss bevis för djupt
rotad vänskap och något mycket djupare och personligare än nostalgi och
evenemang. Ni påminde om trygghet och värme och den fantastiska kombinationen
av allvar och glädje. Av avspänd samvaro och samtal om djup samhörighet. Att vi
dessutom fick anledning att uppleva Jämtland som ett riktigt vackert och
representativt landskap gjorde inte saken sämre. Varmt tack och välkomna
tillbaka! Att det här inte bara är vackra ord kommer ni nog att märka när vi
”ringer på” hos er under kommande skånebesök. Eller hör av varann på sociala
medier, i mejl eller på annat sätt.

Mitt matbröd
Ni fick i vårt lilla gästgiveri smaka det bröd som i det här huset har blivit just en återkommande vana – på gränsen till succé. Det hör inte till vanligheterna i varje fall när det gäller mina köksinsatser. Som en viss utmaning och som ett tecken på en matnyttig pakt mejlade jag iväg receptet.

I går kom bildbeviset på att operation övertalning lönat sig. Jan har dokumenterat med mobilkameran och skriver idag på bloggen http://blogg.janroth.se/ att baka bröd är framsynt. Det är bara att instämma. Han har dessutom redigerat receptet på ett mycket elgant sätt:

RECEPTET
Limporna är mycket lättbakade och har ett gediget innehåll.

Ingredienser för 4 limpor:

100 g jäst, 1 liter vatten

5 fikon

3 msk olja
½ dl sirap
1 msk salt
1 msk brödkryddor (Anis, fänkål eller kummin. Eller den färdigblandade brödkryddan)

ca 1,3 kg rågsikt

50 g havrekli

150 g rågkross

100 g solroskärnor

Gör så här:

1. Ljumma vattnet till 37 grader (fingervarmt) och häll det över den smulade jästen i en bunke. Lägg i 5 fikon, som är finfördelade.

2. Tillsätt olja, sirap, salt, kryddor, rågsikt och övriga kross etc till en fast deg som arbetas väl i bunken. (eller köksmaskin)

3. Ta upp degen på mjölat bakbord och knåda den. Dela i 4 delar och forma till avlånga limpor. Lägg på bakplåtspapper i en långpanna. Låpt papperet gå upp mellan limporna, så jäser de inte ihop.

4. Sätt in plåten i kall ugn på mittfalsen. Sätt ugnen på 200 grader. Grädda ca 50 min.

5. Låt kallna på galler under bakduk.

Lycka till!



Mer tandlös än vanligt

Små & stora saker Posted on tis, september 06, 2016 13:29


Plötsligt under förmiddagsfikat här hemma märker jag att
tungan blir oerhört mera aktiv än vanligt. Den söker efter att fatta det
ofattbara att i käften fattas nåt som borde ha funnits där, men som nu är en enda stor
krater. Det märkliga är just hur omärkligt det gått till. Ingen knäck eller kola,
inga konstiga rörelser eller särskilt hett kaffe och ingen känsla av var
tandbumlingen tagit vägen. Mysterium och martyrium på en och samma gång, därför
att käften känns vidöppen och resterna efter tanden känns raspiga och retsamma.

När tandläkaren trots den närmast skräckinjagande gluggen, lovade ta sig an reparationsarbetet, så insåg jag att det krävdes ett inte så litet kapital för en ny krona. Och dessutom ett inte oansenligt mått av uthållighet och smärtförnimmelser.

Men för ett mera normalt leende kan det väl vara väl värt investeringen!



Nästa »