Mina smultronställen

Det finns fantastiska dagar. När drömmar går i uppfyllelse. När det oväntade inträffar. När man fyller år och självaste Bamse kommer på besök och uppenbarar sig som gräddtårta med tydliga tecken på att nu fyller unga fröken Stjärnered på Hjortronvägen tre år. Vi var förstås där och gratulerade med en ”himmagjord” födelsedagsvisa:

Hur mår Alice? Hur mår Alice?

Mår hon bra? Mår hon bra?

På sin födelsedag? På sin födelsedag?

Jajamen! Jajamen!

Nlir hon ett år? Ingalunda!

Blir hon två? Inte alls!

Alice fyller tre år! Alice fyller tre år!!!

Just idag! Just idag!

Ska vi hurra? Ska vi hurra?

Ett två, tre! Ett, två tre!

Leve allas Alice! Leve allas Alice!

Hu-hu-raaah! Hu-hu-raaaahhh!!

Nu är hon snart stora damen, lilljäntan. Med pappa i bakgrunden gav hon sig friskt ut i trafiken på sin nya sparkcykel. Med tungan rätt i munnen, får man hoppas!

Jag föddes 22 juli mitt under andra världskriget.

Vad vet jag egentligen? Andra har berättat och själv har jag använt mina sinnen, för att lägga samman erfarenheter och få en samlad bild av verkligheten.

Från åren då vi inte reflekterat med språklig tydlighet är vi helt i händerna på vad andra uppfattat hos oss av tillfredsställelse och otålighet att inte bli förstådda och omedelbart få den assistans vi behöver i vår hjälplöshet och gryende utveckling.

För nån vecka sedan hittade jag en bok om mitt första år. Boken beskriver väl det jag redan förstått att mor haft mycket omkring sig med en förstfödd på en relativt nytillträdd bondgård där jordbrukaren själv låg i beredskap någonstans i Sverige och ibland svarade för tryggheten långt uppe i Norrbotten, och att hon därför fått rätt sparsamt med tid över för att sammanfatta sina intryck i bokform.

Men jag är tacksam för de små notiserna som hon hann teckna ner. De gör mej väl inte till geni men visar kanske att jag varit ett barn som många andra. Trevande, emotionell, med framgångar och bakslag och med föräldrar som trots tidigt försök att fostra med aga ( se 24 febr) velat mej otroligt väl.

Den 25 jan – gjorde Thorsten sitt första försök att sitta upp. Var mycket angelägen att göra små försök, men än slank det hit och än slank det dit. Höll han bara mot eller far i handen gick det riktigt bra.

Den 30 jan – Thorsten åt sitt första kex – mycket förtjust.

Den 24 febr – Fick för första gången smäll på fingrarna. Tycktes förstå att han varit olydig. Grät bittert men gick fort över. Kändes i modershjärtat!

9 mars (mors födelsedag) – Stod med hjälp i hagen, mycket förtjust över att själv kunna stå.

17 mars – Reste sig själv i hagen, mycket förtjust i att själv kunna stå.

21 mars – Mor var i stan och köpte en gunghäst till Thorsten.

20 mars – Den första tanden har kommit. Hurra!

Gunghästen är hans stora förtjusning. med den kan han också fördriva tiden bra, vilket är till stor hjälåp för mej. I hagen kan han inte vara långa stunder i taget nu, för han bara reser sig upp och står. Är rädd att han inte själv kan sätta sig när han blivit trött.

31 mars – En riktig olycksdag. Föll ur gungan två gånger. Blev så illa berörd att han kräkte upp allt vad han hade i magen. Sen körde far till Torp och köpte en sele till honom.

7 april – Thorsten har fått sin andra tand.

7 juni – Thorsten fick feber på kvällen. Dagen efter hade han en otäck halsfluss. Doktor Thonning var här och gav honom Sulfatiazol-tabletter. Tog sådana i 4 dar men han tålde väl inte så många tabletter för på 5:te dan fick han nässelutslag.

19 juni – Idag fick Thorsten sin första framtand. Han var så förtjust att han glömde rent av att sova. Lade ut honom i trädgården ½11 men sov inte förran ½2.

I mitt nya liv som pensionär hör inte morgonstunden till de alltför tidiga timmarna på dygnet. Vila och prestationslös tillvaro hör till det jag förunnas. Till och med av min hustru, som tråkigt nog slocknar någon gång med början under Rapport-sändninarna på kvällen och kryper till kojs när den där riktigt behagliga stillsamma kvällsron infinner sig i hemmet.

Att jag numera inte riktigt är med från början av dagen insåg jag när jag öppnade fönstret mot Smultronvägen förra fredagen. Utanför stod en häftig grävmaskin med en rejäl skopa som rymde flera hundra liter, tänker jag mig. I varje fall hade den skicklige maskinisten lyckats att flytta på en av våra syrénbuskar och öppnat ett rejält hål i marken, som gott och väl motsvarade en djupgrävd familjegrav och lyckats hitta den ledning, som ska avlägsna allt slags vatten vi inte vill ska strömma in i källaren.

Några timmar senare kunde Alice, som är överförtjust i Byggare-Bob och hans Skopis, bevittna hur en stoppventil installerats i en Wapro accessbrunn och hur skickligt och flyhänt det går att med teknik och erfarenhet återfylla kratern och till och med sätta tillbaka syrénbusken och få den att stå till synes oberörd av vad den hade varit med om tidigare.

Installationen kändes bra att ha fått klar innan snön kom. Den är resultatet av goda grannars initiativkraft och skickliga yrkesmäns insatser. Och gör det förhoppningsvis möjligt att sova lugnt alla tider på dygnet, när nästa spöregn översköljer Odensala.

Vi skulle just iväg till kyrkan. I söndagskostym och allt. Och så vägrar bilen att gå. Vad i detta under av kretskort och moderna system som gör att Forden vägrar det vi vill och sett fram mot, begriper jag inte riktigt än. Kanske är svaret så enkelt att GPS:en tömt batteriet på kraft utan att fråga oss om lov.

I det läget är det tacksamt och skönt att ha mågen hemma i kvarteret igen från resor till Kina och Paris och kunna ringa efter en taxitjänst in mot Stora kyrkan.

Högmässan blir en stund för laddning. Med texter om vad tro betyder – som en värdefull tillgång i livet. Det är Håkan Nilsson som finalpredikar och som nu strax ska göra sällskap på pensionärshyllan. Han har hjälp av Tranströmer, Churchill och Paulus, för att vi ska förstå värdet av enkla och talande bilder. För att förstå vilken bildkonstnär Jesus är genom sina liknelser. De som inte minst pryder altartavlan i Stora kyrkan. Han berättar om sin pappa som på 30-talet i ett grustag gjorde ett fynd av en 3000-årig klenod och om köpmannen Robert Fresk som på 1800-talet – stans kanske mest framgångsrika köpman – hittade den där skatten i lerkärl när han stannat till under en promenad och stod och tjuvlyssnade utanför ett fönster.

Skatten överraskar och betyder en nytändning. Det låter väl hoppfullt!

Om jag sedan måste gräva i instruktionsboken eller plånboken, för att få Focusen att fungera, återstår att se. Men det är väl värt att försöka!

Jag hoppas få prata med dej om dopet många gånger under livet, Selma. På samma sätt som vi kommer att fira födelsedagar och tacka för att vi finns till vill jag få berätta om den här dagen och det som händer med dej här i Frösö kyrka som en dag med djup och varm betydelse. Men även om en morfar tror mycket om sitt barnbarn så är kanske inte kommunikationen idag med ord och meningar det som övertygar mest. Då är det hellre till er Kristina & Christian, som är hennes stolta föräldrar, och Anna & Sven-Erik som har lovat att vara Selmas faddrar som jag borde tala. Om dopet som en fyndgruva för hela livet. För er själva och för Selma. Det kristna dopet är en oerhörd trygghet att lägga barnets framtid i. I Guds famn finns alltid, reserverat för varje dopbarn, välsignelse och kärlek. Ni bär inte ensam ansvaret för hennes framtid. Det finns en större gemenskap – med släkt och vänner som är här i kyrkan, därför att de vill vara stöd och uppmuntra er på vägen framåt. Och därtill hela den storfamilj som finns i kyrkan, som vill ta emot Selma som medlem och som någon att dela tro, hopp och kärlek med.

Och är det så – vilket jag vill påstå! – att dopet är ett livsprojekt, där vi allra tydligast kan förverkliga vad vi är skapade till så är det ju ännu flera av oss, som borde lyssna. Dopet är som ett lösenord som öppnar livsperspektiv och sätter in oss i ett riktigt rikt sammanhang. Vi mår gott av att påminnas om vad det betyder att möta Gud och att våga räkna med honom som en livgivare, tröstare och normsättare för alla tänkbara situationer vi kan hamna i. De tre gånger mina händer häller vatten över Selmas lilla huvud är bara början på en livslång gemenskap med Gud. Hon ingår i en pakt för det rena och rätta, för det ljusa och modiga. Hon får en alldeles egen personlig relation till Skaparen, Befriaren och Närvaron. En gemenskap som liksom vattenstämpeln garanterar äktheten, som inte går att förändra eller ta bort. Gud möter oss långt innan vi vet om det. Han vill att vi ska våga vara dem vi är skapade till. Till de original vi är, där vi visst kan leta spår av gener och släktdrag men alltid hitta en kärna av egenart och specialitet. Och där det allra viktigast i livet är att efterlikna Gud, allt det godas ursprung och inspiration. Att härma Jesus borde vara en kär lek för oss alla. En konsekvens av att han lär oss hur våra liv blir både mänskliga och gudomliga.

Ikväll ska jag vara med i Heliga Ljusets Kyrka och fira att EFS Missionsförening i Torvalla har funnits i 20 år. Tankarna på en förening och en samarbetskyrka hade funnits redan när kyrkan byggdes. Men stoppats av olika skäl. Här fanns mycket oröjd mark för att bygga en församlingskärna och ett andligt klimat för både nyfikenhet och växt. Jan och Ulla Andersson hade under första året av sina resp. tjänster som präst och diakon pejlat och sett möjligheterna. Hösten 1991 konstituerades föreningen och kyrkvärden Kalle Kristiansson avancerade på mindre än en kvart från att ha blivit medlem till föreningens ordförande. Kalle och Gertrud har genom åren gestaltat det engagemang som föreningen inneburit.

Vad föreningen betytt kommer det att talas om ikväll. På det personliga planet och i de många gemensamma minnena av friska satsningar och uthålliga insatser. Jag vill peka på några kärnord:

Energi

I den nybyggarsituation som gällde för Torvalladistriktet fanns ingen sockenkänsla att bygga ett intresse för kyrkan på. Folk flyttade hit för att det fanns en bostad relativt nära jobbet, men hade ofta sina rötter i någon jämtländsk by. Det märktes när det blev dags för kyrkliga handlingar att den gamla sockenkyrkan föredrogs före den moderna i Torvalla centrum. Gudstjänststatistiken svajade också när de saknades kyrkfolk med regelbundna gudstjänstbesök. Med missionsföreningens tillkomst växte nu ett engagemang fram. Här fanns en grupp som synliggjorde kyrkan och gav energi åt arbetet, därför att den ville ta vara på kraftkällorna: bibeln, bönen, nattvarden och den kristna gemenskapen (Apg 2:42).

Frivillighet

Det märktes att något nytt grytt. Det blev full fart på mycket: på kyrkkaffen och bibelssamtal, medlemsmöten och öppna grupper i hemmen och i kyrkan – Alpha och Beta och vad de nu kallades. Det friska som tillfördes byggde på frivillighet. Det var inte ett jobb att serva och se nya besökare i kyrkan och välkomna dem. Det blev en livsstil och en atmosfär och byggde på att något frigjorts och tagits till vara. Det fanns en gemensam glädje över vad kyrkan betydde och den ville många få vara med att dela. Idealitet och frimodighet formades av en idé om mission som något Gud ville och mänskor sa ja till. Tillsammans med arbetslaget byggde man framtiden.

Stabilitet

Kyrkkärnan som inte byggs av tegelstenar och aldrig så massiva träbjälkar kom i stor utsträckning att bli de nya EFS-medlemmarna. Sådana som bibeln kallar de levande stenarna med Kristus som hörnsten. Jag var glad för att det fungerade utan att jämt behöva sätta EFS-stämpeln på allt. Det blev ingen kyrka i kyrkan men väl ett stabilt tillskott av evangelisk frihet och ekumensk öppenhet.

För detta och mycket mer vill jag gärna hurra och önska välsignelse och visioner för det som kommer. En Frisk Satsning – det är det verkligen!

Bilden: Fyra av fem syskon från Lunne: Ingegerd 3:e, Bertil 1:a, Birgitta 2:a och Gunvor 5:e. Saknas på bilden gör Kerstin, 4:e.

När många i de här trakterna riktar in sig på något så pass lågt som en surströmmingspremiär, så fick vi, Ingegerd & jag, vara med om något skyhögt bättre – ett riktigt rekorderligt sjuttioårskalas i Härnösand. Ståndsmässigt och funktionellt på Villa Fridhem som en gång i tiden förärats en brud av släkten Kempe som morgongåva. Här mötte Birgitta syskon och barn och allsköns anknytningar till dessa. Det fanns verkligen alla goda skäl att fira Birgitta – näst äldst i syskonskaran som från allra första början hette Eriksson och som av pappa Erik så småningom förärades släktnamnet Stjärnered.

Birgitta har otroligt många ovärderliga sidor. Det visste vi förstås långt tidigare, men det blev ändå så fint accentuerat genom en fest till hennes ära.

Stilenligt inleddes allt med kaffe, smarriga kakor och en marängtårta, som hör till släktens signum. Det beskriver Birgittas flit och finess för det goda.

I en tipspromenad där vi testades på våra kunskaper om Birgitta framkom bilden av en synnerligen engagerad person. Med både jämtländsk hembygdskänsla och ett stort internationellt engagemang. Med inlevelse både i att skapa sunda strukturer och bry sig om den enskilda människan. Med glöd och glädje har hon fört kvinnor för missions talan och hon kände sig jättestolt över att ha fått veta att hennes 70-årspresent hade gått direkt till insatser för katastrofen på Afrikas Horn. Sådan är hon – gränslöst generös och intensivt insiktsfull.

På festen uttrycktes Birgittas många förtjänster och kvalitéer. Hennes vurm för den riktigt goda litteraturen och poesin. Och som ett ovanligt tydligt exempel för detta så framträder barnen med denna sammanfattande visa:

Här sitter vi nu på en makalös fest – Bullefille Bullefille makalös fest Birgitta vi firar – hon är hedersgäst – Bullefille Bullefille gäst.

Mera jordnära var potatisen till huvudrätten. De hade vårdats och växt i Birgittas alldeles förtjusande trädgård – ett paradis på Långgatan 20, så prunkande av såväl nyttigheter som behagfullt blommande perenner att den är värd ett besök bara den. Barnbarnen sjöng och musicerade och visade hur mycket talang gått i arv. Talen från barn och syskon visade på Birgittas gränslösa omsorg, nyfikenhet, tjurighet och visdom. Hur hon orkar läsa läxor med invandrare, gå konversationskurs på franska för att kommunicera bättre med mågens familj och göra rullrån till efterrättens glass med hjortron och hinna vara världens bästa fadder åt vår Kristina är nästan orimligt och ändå sant. Låt vara att allt sker i anspråkslöshet och ödmjukhet och att tid är ett relativt begrepp för familjen Sjöstedt.

Det tror jag beror på att Birgitta odlar en inre trädgård, där hon bara tillåter goda tankar att slå rot. Avundsjuka, jämförelser och skryt finns det inte plats för. Hon ser efter goda förebilder och tillåter inte att ödsla tid och kraft på dumheter. Hellre läser hon en saga med de minsta, en tonårsroman som kan spegla den värld hennes barnbarn växer upp i och prövar något nytt – som att måla en akvarell med mannen i hennes liv som läromästare.

Tron, hoppet och kärleken heter hennes allra finaste blommor. De vårdar hon ömt och flitigt.

TACK BIRGITTA för att Du finns och för att Ditt liv är den sannaste pedagogik vi lärt känna!

Så som regnet och solen välsignar trädgården till blomning och vetefälten till mognad, så må tidens och evighetens Gud välsigna dig!

Födelsedag

Teknik gör det möjligt att kommunicera lätt och smidigt. På det viset kom Alice tidigt på morgonen och sjöng ”Ja må hon leva!” via ett MSM-meddelande. Smultronen som Ingegerd plockat var på riktigt, ska ni veta, och smakade just så somrigt som de gärna får göra, när det är dags för fruntimmersvecka och födelsedag i ett och samma paket. Hela dagen strömmade grattishälsningar in via Facebook och mejl. Så uppmärksammad blev inte den här dagen på den tiden när det var vykort och telefonsamtal som gällde. Om det är för att det nu finns ett digitalt kom-ihåg som påminner om begivenheten eller att det är så pass enkelt att skriva Grattis och kanske några ord och meningar därtill, för att vara närvarande och medverkande till festen. Det må vara hursomhelst med drivkrafterna för roligt känns det att ha vänner i alla hörn av Sverige som önskar mycket gott för det kommande året! Mums var det också att bjudas på jämtländsk-italiensk renskavsgryta på krogsstråket av dotter, måg och dotterdotter.

Helvetet i Norge

22 juli var inte bara min födelsedag. Den blev också en fruktansvärd tragedi och en makaber och förfärlig dödsdag i Norge. Där alla goda värden kränktes av en trång och fanatisk illvilling.

På visning i Paradiset

Iréne och Birger Backlund har gjort det otroliga, när de förvandlat en steril skolgård i Kännåsen till ett prunkande, praktfullt paradis. Det känns som att man är nära himlen när man kommer till byn med översikt mot Storsjön och med en trädgård som påminner om liv och lust i varje detalj. Här frodas blommor och växter. Här fylls vattendammen med näckrosor och fiskar. Här får värdfolket med spade och kratta i hand bearbeta det mått av sorg och elände som dagen fört med sig och hitta nya krafter som kan gro och växa. Ett slags reningsbad och källa till förnyelse i stället för att se det som ett svettigt och tungsamt extrajobb som lägger beslag på många timmars fritid. Läs mer om Paradiset på http://backlundsgarden.wordpress.com/.

Sommarkyrkan på Frösön

är värd att följa. Den fyller 50 år i år. Under 80-talet följde jag ett antal grupper som liksom årets upplaga svarade för medverkan i kyrkans gudstjänster och som försökte möta turistströmmarna till den oerhört vackert belägna medeltidskyrkan som blivit mytmusik tack vare Wilhelm Pettersson-Berger. Utsikten mot Oviksfjällen bidrar också till skönhetsupplevelserna kring kyrkan. Sommarkyrkan vill vara nåt mer. Den vill spegla kyrkans egentliga själ – att vara en mötesplats där himmel och jord förenas. Med mycket musikalitet och lyhördhet för mässans djup och bärkraft gör dessa ungdomar i sommarkyrkan tillsammans med Göran Modéns medvetna förkunnelse sommarsöndagarna till högtidsstunder.

Byte i Ånge

Ånge liknar mitt barndoms Teckomatorp. Med järnvägsknut som det centrala. Och med en utveckling som verkar förgiftad. Nu är det plötsligt och olustigt dags för ännu ett kyrkoherdebyte. Ingen vet tidtabell eller vad som kommer. Själv har jag bara lovat ett enkelt semestervikariat i fyra veckor. Nu har jag hamnat mitt i en nödsituation med många bottnar och en osäker framtid. Obegripligt och destruktivt långa stycken verkar det. Smärtsamt som skuggorna från Oslo och Utöya. Låt oss våga tro att ur kris och kaos kan ändå liv och kärlek väckas.

På akuten

Just som jag skulle gå till bilen ringde Ingegerd och berättade att hon blivit påkörd av en annan cyklist på väg till återvinningen och att hon nu 16.30 – efter tre timmars tvekan – skulle ge sej iväg till akuten. Jag anslöt 2½ timme senare och fick en helkväll med henne. Jag hade klokt nog tagit med ett antal korsord men tyvärr ingen nattamat eller sovbädd. För mycket mer än en numerlapp hade hon inte fått före midnatt, då vi kallades till ett behandlingsrum. Dit kom doktorn inrusande strax före 01.00 och gav order om röntgen, som egentligen stänger verksamheten just kl 01. 02.30 for vi från sjukhuset med beskedet att doktorn inte sett något särskilt på röntgenplåtarna men ville ringa med klarare besked när han och vi sovit på saken. I sådana stunder är det gott att Alvedon finns. Beskedet på morgonkvisten var att ingenting var brutet men att det fanns en spricka i bäckenet som skulle självläkas så småningom. En olycka händer så lätt. Nu går Ingegerd nästan lika trevande som sin 93-åriga mamma men vi tror förstås att det ska vara övergående.

En magisk kväll

I torsdag var det verkligen sommar med en helt magisk kväll. Varm och vänlig. Vi bjöd släktingar från Vänersborg och Alingsås på jämtländska jordgubbar och svalkande glas, höggravida dottern med sin förstfödda hade kommit gåendes med sulkyn från grannkvarteret och sonen från Göteborg gjorde ett snabbt hembesök mellan alla förberedelser för spelningen med Autisterna på Storsjöyran senare på kvällen. Det var gemytligt och härligt. Enkelt och avspänt. Som alla möten borde vara.

Just före 22 ringer det: Nu är det dags! I ilfart tillbaka till samma sjukhus som jag lämnat för mindre än 20 timmar sen och med någon som verkar ha värkar allt oftare i baksätet. De två jag lämnar på BB antecknas ha kommit 22.20 och kl 22.46 är dom tre. Då förlöses Selma, 50 cm och 3.470 kg. Vårt andra barnbarn!

Hon är snabb i vändningarna. Inte bara när hon ska till BB – utan också när hon är på väg därifrån. Efter 14 timmar tar hon sin mamma och pappa och storasyster och ger sej ut i stora världen. Den värld där Ingegerd och jag på nytt får känna att vi får förmånen att på nära håll följa ett barns utveckling och ge det vår uppmärksamhet och värme. Detta måste skrivas under rubriken Upplevelser.