Mina smultronställen

Strofen har nästan blivit en klassiker: Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen! Vi kommer just från en sådan skön upplevelse, där vi fick vara precis så avskärmade som vi ville och ha en hel fjällvärld nästan helt för oss själva. Första dan såg vi inte en kotte och nästa mötte vi en trivsam grupp som vi gav lite tips om vägval och önskade lycka till medan vi själva tog sikte på att marschera förbi Tväråstugan och upp mot tjärnarna på väg mot Dörrsjöarna.

Kroppen får sin dos av motion och rörelse. Utan att stressas av tid och jämförelser med andra eller sina egna rekord så håller ben och bål igång. Det kan vara riktigt skönt att ha tillgång till ett extra ben i form av en ”herde”-stav när det lutar lite mer än normalt. Men pumpen får jobba på och lungorna fylls av frisk luft.

Själen mår gott av att gå tillsammans som livskamrater. Utan att behöva säga så mycket till varandra gör vi gemensamma upptäckter, upplever stillhet och ro tillsammans och är varandras trygghet.

Anden får också sitt genom meditationen och eftertanken. Allt det storslagna och vackra visar att Skaparen varit här före oss. Allt som är viktigt för oss går det att dela med Gud som går med oss – i det oändliga, tidlösa landskapet. Det känns som en styrka och ett hälsomedel att ta vara på.

Jag vet inte vad som är det allra starkaste med smultronen. Är det lukten som definitivt bestämmer att nu är det sommar? Eller är det smaken som gör att ett enda litet bär präglar så mycket och ger en kanonlång eftersmak i munnen? Kanske är det färgen som signalerar kärlek och mognad? Eller att storleken på smultronet påminner om det lilla som kan göra så stor skillnad?

För oss som bor på Smultronvägen handlar det om en slags identifikation. Här firar vi sommar med stolthet och goda smaker. Det enkla erbjuder det storslagna. Som pepparkakorna signalerar att det är jul markerar smultronen att vi får uppleva sommartiden. Som en generös gåva till oss att ta emot och få njuta av.

Idag hittade jag på finska kyrkans hemsida viktiga tankar om ett försummat tema. Jag blev spontant mycket glad över att vår systerkyrka valt att fundera och kommunicera kring temat helighet under några år. Jag tror att det är nyttigt och något som de allra flesta mänskor någon gång i livet känner djupt inför.

I stunder av största lycka och i motsatta situationer, när det mesta verkar ställa sig på tvären och man känner sig vara misslyckad, så möter vi och brottas med det som är större än vi kan bemästra. I våra begränsningar att förstå och alltid handla rätt, möter vi det heliga som ett tecken på det gudomliga och eviga. Det som är större, renare och mera fulländat än vi kan föreställa oss.

Så här tänker våra finska trosvänner:

Ett ögonblick av det heliga kan vi uppleva vid en sjöstrand eller i skogens djup. Det heliga rör vid oss i ett barns skratt eller i en sångstund med en åldring. Det heliga rör mig när jag känner mig älskad som den jag är. Den som finns bredvid mig känner det heligas beröring i min uppskattande blick.

Det heliga har vi inpå huden, men vi fattar det inte. Det är nära och berör oss, men ändå kan vi inte greppa det. Det heliga är något helt annorlunda, något som är kopplat till livet efter detta, men som ändå är närvarande här och nu. Det heliga är en paradox: det är samtidigt fascinerande och förstummande. Det heliga är ett mysterium. Det undflyr vårt grepp och vi kan inte styra det.

Det heliga rör känslans och upplevelsens strängar

Det heliga berör i synnerhet känslans och upplevelsens strängar. Mycket av det som människor beskriver som heligt handlar om livets gränszoner och i dem kommer det sköna och det sköra, det hårda och det härdade i livet till uttryck.

Det heliga bildar liksom en gräns mellan livet här och livet bortom döden. Helighet är något större än det våra sinnen uppfattar. Helig är Skaparens närvaro i sin skapelse. Heligt är Guds människoblivande i Jesusbarnet. Den heliga Anden väcker helig glädje i oss. Gud är Helig.

Ofattbart är vad det är – att inte ha besökt Skåne på tre år. Så kan det bli med mycket annat som måste hinnas med och när det inte finns föräldrar kvar i livet att hälsa på. Fast det betyder ju att missa massor: ett fagert landskap med frodig växtlighet och många härliga mänskor vi hör ihop med, en historia som det känns viktigt att hålla levande och något högst vitalt och spännande att upptäcka mer av.

Vi gav oss iväg utan spikade scheman och uppgjorda kontakter. Nåväl vi hade lovat Per-Olof redan i julas att hälsa på i Göteborg och hade en desto större anledning till detta när han och Johanna flyttat till ny lägenhet i Göteborg. Vi hade målat och sett om den gamla byrån han haft och baxrat in den i bilen. Vi hade förberett bror och syster på att vi skulle ha med oss vår lakansväska i utbyte mot logi och pension.

Men i övrigt uppträdde vi ungefär som gammeldags luffare gjorde. Med spontana vinkar om att vi hade vissa planer på att göra hembesök och tog det gärna som det var – huvudsaken var att få träffas och ha det trevligt en stund. Det gjorde ju inte ont om det var omkring en kaffekopp med lite dopp förstås! Så med den fräckheten drog vi fram. Väl vägledda av GPS:en med Lill-Babs röstguidning.

På den vägen stannade vi i Svanskog hos moster och kusin, i Gullbrandstorp hos kusinänkan, hos kusinbarn i Dalby, syster med botanisk trädgård i Påarp, där också de gamla grannarna i Frillestad, Kurt & Eva, nu bor, kusinänkemannen Jan i Lomma och kusin Kaj i en av Malmös absolut vackraste innergårdar och sist men inte minst vännerna Agne och Gunnel i lantgårdsidyllen Åkerslund. Överallt fanns hjärtlighet och välkomnande öppenhet. Fast mycket hade hänt sen senast, så kändes det inte så. Vi möttes där vi var senast och där vi haft vårt tillsammans. Gamla vänner är som nya fräscha kontakter. Visst är det guld värt! Att få uppleva förtroende och dela stort och smått i vänskap och stabila relationer. Tack alla snälla för att ni tog emot oss, luffarbarn på ännu en skåneresa.

Vi fick också möjligheten att fira midsommarhelg där vädret inte var det viktigaste. För ute blåste det och var mest småruggigt. Inte så olikt vintersolståndet egentligen. Men inne i EFS ungdomsgård Höllviksstrand var det härligt att träffa Owe & Gunvor Johansson igen och många fler med dem. Det var gedigen förkunnelse, bästa tänkbara midsommarbuffé och mycket att minnas från förr. En annan EFS-borg har i 50 år Åhusgården varit. Tillsammans med Kerstin&Per deltog vi där i en festkavalkad genom de 50 årens öden och äventyr. Välregisserat och innehållsrikt levandegjordes en historia som speglade så mycket av det som format våra ideal och värderingar och format stil och uttryckssätt och inte minst gett sammanhang och vänskap för livet.

En helt paradisisk dag fick vi när sommaren återvände och vi letade oss fram utmed Skåneleden på sträckan mellan Rydebäck och Landskrona station. En ljuvlig vandringssträcka utmed Öresundskusten genom fiskelägen och blommande ängar. Förbi nyskördat ärtfält som gav oss några baljor att äta och med kaffe och färskt bröd att göra fikapauser av.

Extra kul var det också att fara till Boningshuset, det gamla barndomshemmet Källshög, som nu är handelsbod för blommor och massvis med härliga heminredningsgrejer etc. Att få leta efter sina gamla lekplatser och gömställen, se rummet där jag döptes och spana och spåra efter de första årens många upplevelser, det var verkligen värdefullt.

Fruns händer hör till de flitigas. De bakar och sår, tvättar och går stavgång. Lite nu och då smeker och leker de. Eller bär hem varor från Kvantum. Ändå domnar dom. Dom som borde vara i fullt trim väcker henne tidigt på mornarna men vägrar själva att vara i gång. Som nåt slags försenat tonårstrots. Kanske har dom hört att pensionärer ska vila och se till att det inte händer så mycket för händerna.

Hursomhelst har det med medicinska hjälpmedel mätts av speciell hitkallad expertis på sjukhuset att signalerna inte går fram som dom skulle och därför stundar det en operation i vänster hand. Den läggs då i ett paket som beskriver att den tagits ur funktion under läkningstiden med hopp om att vara betydligt mer alert i framtiden. Om operationen går väl, väntar höger hand i nästa skede.

Det kommer att betyda en något onormal rotation av arbetsuppgifter inom familjen. Med risk för förseningar och en klumpfots fumlighet i hushållet. Nu prövas det gamla löftet om att vara beredd när det händer att älska i nöd och lust.

DEN SOM VILL VETA MER, SKA LÄSA OM KARPALTUNNELSYNDROMET!

Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Karpaltunnelsyndrom

Jag tycker mycket om den här överlåtelsebönen, som har funnits med i TV-gudstjänsterna från Fässbergs kyrka. Den ger verkligen ord om detta att våga leva i Guds NU.

Gud, låt oss inte fastna

i det förflutna

inte oroa oss för framtiden.

Vi kan inte göra

ogjort det som varit.

Vi kan inte förutse

allt som kommer.

Låt oss i stället vara i din frid

älska och bli älskade,

läka och bli läkta.

Vi ger dig det förflutna till dig

och vilar i din kärlek.

Vi lever i ditt ljus

och ber om öppna ögon,

så att vi kan se.

Vi lever i din kärlek och ber

Att din kärlek ska forsa

genom oss, för att ditt rike

ska bli allt i alla.

Amen.

Det här är inte ens tredje gången gillt! För tre gånger tidigare har jag misslyckats med att skriva om pilgrimsvandringen Ingegerd och jag gjorde på Kristi himmelsfärdsdagen tillsammans med Östersunds och Brunflos församlingar.

Av någon anledning försvann texten innan jag hann att spara den. Så kan det gå också när avsikten var att skriva om Guds NU, som den förunderliga existensform Gud själv lever i och som Jesus återvände till efter sin tid och bundenhet vid det jordiska.

Himmelsfärden ägde inte rum i ett instängt rum. Utan i den öppenhet och vidsyn som ett berg ger möjlighet till. Där finns så mycket att upptäcka och vara glad åt. Som i Vålådalens vidunderliga vidder, med vårens nygrönskande färger och i sällskap med andra som söker det inre lugnet.

Jag prövar att starta en ny blogg.
Den här bilden tog jag vid första rastplatsen på vår pilgrimsvandring i Våladalen.