Mina smultronställen

Igår var det första april. Den dan då det anses rimligt att få ljuga och leverera aprilskämt till andras nöje eller förtret. Jag har för min del svårt att riktigt uppskatta fenomenet, måste jag erkänna. Kanske av feghet och rädsla för att bli lurad. Jag är trött på fejk och finter. Gillar inte halvsanningar och fula trix. Sanningen är på riktigt. En viktig grund till trygghet och förståelse på djupet.

Men i år var 1 april också skärtorsdagen i stilla veckan. Porten till påsken. Nu mer än någonsin under pandemin saknade jag mässan i kyrkan. Jag hade så gärna velat få fira Jesu närvaro och omsorg i brödets och vinets gestalt på plats. I ritens form. Som en åminnelse, för att nämna ett gammalt ord för detta att erfara Mästarens närvaro och nåd. Genom hans mänskligt sett obegripliga lidande och död. Som på samma gång är för mig ett livsmedel som ger förnyelse och liv som varar. Som är smak på tungan och ro för själen.

I stället valde jag att högt för mig själv läsa det 14:e kapitlet i Markus evangelium. Om den dramatiska dagen då nattvarden instiftades. Jag fastnade snabbt för ett ord som återkom i kommentarerna från Jesus. Vilket ord kunde det vara som upprepades flera gånger den här dagen präglad av kaos och svek? Dagen då en kvinna demonstrativt slösade med en dyrbar balsam och smorde in Jesus som en förberedelse för hans död. Och fick fientliga blickar och syrliga kommentarer från dem som inte fattade vad som skulle hända.

Sannerligen!
överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.

Kritikerns argument – att hellre ha tänkt på de fattiga – var bara ett skenskäl. Det finns alltid tillfälle att göra gott, säger Jesus tillrättavisande. Så sant!

När Jesus ber två av sina lärjungar att hitta det rum som ska bli deras mötesplats för den sista måltiden, ger han dem en märklig adress – att följa efter en man med en vattenkruka! Utan en tydlig gatu- eller GPS-adress går dem iväg och finner att allt är ordnat och klart. Så sant! Fast mitt i måltidsgemenskapen händer något oväntat. En av de egna pekas ut som förrädare.

Sannerligen!
en av er kommer att förråda mig, han som äter med mig.« 

Judas hade bestämt sig att byta sida. Med vilket motiv han gjorde det, fattar jag inte riktigt än idag. Om han hade svårt för sin mästares klarspråk, ville vara PK eller om pengar och nya beundrare lockade honom, ja det är fortfarande en gåta. Just nu läser jag Amos Oz bok Judas för att hitta en hint. Men dom hade redan gjort upp, maktens män och Judas. Han sökte bara rätt tillfälle nu. Han uteslöts inte ur måltidsgemenskapen för det. Den är för alla, förrädare och förnekare inräknade! Fast Jesus kan inte hålla inne med sanningen bara för att behålla en god stämning i laget. Han vet att det ibland hans närmaste vänner finns en tjallare, en dödens hantlangare. Han kan inte hymla. Så sant!

Medan de äter tillsammans, gör han något nytt. Han formar ett trons mysterium som då inte alls verkar kunna tas in av dem som är där. Han tar brödet och talar om det som sin kropp, och vinet vittnar om hans blod och den försoning hans död skall leda till.

Sannerligen! aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.«

På väg till bönestunden i Getsemane lovar lärjungen Petrus med ett uppblåst och impulsivt ego att vara det han uppfattar som sin stora uppgift – en ständig efterföljare till Jesus, en både försvarare och ledare och klippa. Ja, just det hans namn betyder. Men Jesus vet något mer. Han ser hur svaghet och styrka kan växla. Att det stöddigaste inte alls är det stöd som förväntades. Att kristen tillhörighet inte grundar sig på prestationer och proklamationer. Utan på nåd och kärlek.

Sannerligen!
redan i natt, innan tuppen har galt två gånger, skall du tre gånger ha förnekat mig.

Petrus somnade, när han skulle vara bönevakt. Han höll sig på bekvämt behörigt avstånd på väg in i Jerusalem och när det ändå brände till, vände han sig bort från att ha lärt känna Jesus. Fast dialekten avslöjade honom. Men han var känd av sin herre. Och han kan ibland vara nästan oförskämt tydlig i det han säger. Men i själva verkat för att överraska med oändlig nåd. Så sant!

Tolkar julen

Bokmärket och barndomens sång om julafton är som en programförklaring för mig. Aktuell varje år.

I ett av årets julhälsningar fick jag ett bokmärke, som gjorde mig jätteglad. Det gav mig starka vibbar av mina barndomsjular i släktgården Önsvala utanför Staffanstorp. Där samlades mors syskon varje julhelg, så många som kunde vara med, med resp. familj till ett släktkalas i stor stil med det mesta av vad tradition och god gästvänlighet påbjuder. Med allt vad en lantgård kan tänkas rymma av mat, dukar, bonader, gran, julblommor, övernattningsrum och salar för att kunna äta, leka, samtala och inte minst få samlas kring Guds ord och gemensam psalmsång. En betydligt frommare och vänligare variant än vad Fanny och Alexander upplevde i Bergmans Tv-film alltså.  

Det hela började på julaftonens eftermiddag. Kring kaffebordet och med minst sju sorters julkakor.

Bordsplaceringen var förberedd. Vi var väntade med namn och med en allra första julklapp, som låg bredvid assietten. Ett personligt bokmärke som moster Maria målat på ett vackert sidentyg – alltid med ett tänkvärt motiv och en text som blev som ett motto och en kod för att förstå vad jul och kristen tro handlar om. Oftast ett bibelord, ibland en sångstrof eller en uppmaning att ta vara och göra verklighet av. Dessa bokmärken var hennes stora mission i livet. Hon hade bryskt stoppats av polion, som gjorde henne förlamad från midjan och neråt och därmed bunden till sängs och till att vårdas som kroniker. Genom bokmärkena fick hon genom ombud, missionsauktioner och andra vittna om sin tro och vara en tacksam och inspirerande understödjare till mission i Sverige och internationellt.

Till julkaffet hörde alltid två viktiga traditioner. Först att var och en i den ordning vi satt runt långbordet läste högt den sentens som fanns på bokmärket och sedan att vi gemensamt sjöng julaftonsången som fanns i Sionstoner. Eftersom det regelbundet hölls predikostunder på Önsvala gård fanns det sångböcker så att alla kunde sjunga med och ta till sig vad julen hade för mening:

1.
Hell dig, julafton, härliga, klara!
Du tänder ljus uti hjärta och tjäll.
Lovsången ljuder från änglarnas skara
Genom århundraden hörd i kväll:
Ära vare Gud i höjden, frid på jordene,
Människorna en god vilja, ära vare Gud!
Hell dig, julafton, härliga, klara!
Du tänder ljus uti hjärta och tjäll.

2.
Jesus är gåvan, given åt jorden;
Gud denna gåva åt syndare ger,
Liksom midsommarsolen i norden.
Djupaste midnatt sin glans beskär.
Och det folket, som i töcken vandrar, ser ett ljus.
Och för de, som bo i mörkret, skall det skina klart.
Jesus är gåvan, given åt jorden;
Gud denna gåva åt syndare ger.

3.
Jesus är gåvan, salighet, ära,
Frälsning och liv uti honom vi fått.
Jesus, vårt julträd, oss frukter vill bära,
Jesus, Immanuel, ger oss allt gott.
Ty ett barn är fött i dag, en son oss given är,
Vilkens herradöme varar, och han heter Gud.
Jesus är gåvan, salighet, ära,
Frälsning och liv uti honom vi fått.

Kära Vänner!
I årets julbrev – klicka på PDF-ikonen här ovanför – så beskriver vi hoppet om paradiset, samtidigt som vi pratar i vädret och om krämporna som påminner om att vi i somras hunnit fylla 2 x 75 år. Visst låter det spännande och kanske lite kluvet att få ihop. Men mirakel är ju vad julen djupast handlar om. Hur det ofattbara blir tillgängligt och gripbart. Hur natten ska vika där ångest råder. Hur Gud blir människa och bor mitt ibland oss. I enkla, stundom utsatta livsvillkor. Som allvis härskare, gudomlig hjälte, evig fader, fredsfurste. Då är det inte så konstigt att vi önskar er alla goa vänner:

Varmt tack, Ulla-Britt, för att du delade det smärtsamma beskedet
och berättade lite personligt om Svens död och om hans och er sista tid
tillsammans. Det nådde mig precis
dagarna före min egen svärmors begravning så att jag då både kände igen mig i
din stämnings- och faktabeskrivning och sköt undan att reagera under tiden hela
släkten fanns här och när vi nästan direkt efteråt for iväg på en sista-minuten-impuls
till Kreta. Där skulle jag läsa dödsannonsen först och så blev jag sjuk i samma
åkomma, som hindrade oss att vara med på ert bröllop en gång i tiden, och
inlagd på lokalt sjukhus med dropp och intravenös antibiotikabehandling
alldeles intill timmarna före hemfärd.

När jag själv på olika sätt nu försöker att landa efter det
här, känner jag att hur gärna jag än hade velat komma till Uppsala på fredag
och delta i Svens begravning och dela minnen och avsked med alla er som fanns
nära honom, så behöver jag stanna här. För kontroller och lugn i både kropp och
själ. Vi kommer att följa er härifrån, med tusentals tacksamma tankar, förböner
och en gåva till Afrikas svältande.

I bakgrunden hör jag just nu när jag skriver: Mozarts
Requiem i D-dur och en egen text väcks till liv. Jag känner att den talar om
saknad och sorg. Om förlust och förändringar. Men också om behovet av att
minnas och hedra, få låta glädje- och sorgetårar komma genom samma kanaler. Här
finns vi på samma våglängd och får höra både det
som uttrycker klagan och livets skörhet och det som uttrycker tacksamhet och
gemensam glädje. I mitt Requiem sjunger jag:

Det finns ett hopp
där allting havererat.
Det finns en framtid
som Herren aktiverat.
Det finns en hamn,
där allt blir frid – för dig.

Det
här fotot hittade jag i mappen Privat/Ungdomstid.
Det beskriver rätt väl – även om den ärligt talat är ett montage – att vi
stod tydligt bredvid varandra, jag
och Sven. Med gemensam bakgrund i
Svalövs realskola och EFS, UG först i Landskrona och senare på 60-talet i Lund.
Med många goda år tillsammans på Roseniusgården och sen som två av rätt få
jämnåriga killsinglar, som firade nyår tillsammans och gjorde speciella
sommarresor med cykel Gotland runt och med bil genom ett ockuperat och hårdbevakat öst-Europa.

Visst visar bilden att vi försökte fånga upp från olika håll
vad som tänktes, sas och hände runtomkring oss och hur vi anade eller spanade att
framtiden skulle kunna utvecklas. Tillfället är EFS första ungdomsriksdag 1969,
där vi var ordförande i var sitt utskott. Vi ville båda både förändra och slå
vakt, ta vara på och skapa nytt. Att ta på sig ett ledarskap kändes rätt naturligt
för oss båda med tanke på de mål vi ville nå. Sven hade så otroligt många gåvor
för den här uppgiften. Han var både problemställaren, analytikern och den som i
tal och skrift och inte minst genom musiken kunde uttrycka sina känslor och
tankar och lösa världsgåtorna.

Ja, Sven tillhörde de mest välutrustade och talangfulla vänner
jag haft. Han ville tränga längre och djupare än vad han kanske riktigt
tilläts och fick oförtjänt slita ont för sin precision och sina höga mål och
hårda krav på sig själv. Han fick betala ett högt pris för sin genialitet och kompromisslöshet.
Men han var beundransvärd att hitta nya drag som den överlägsne schackspelare
han var. Satte fysiken stopp, så kunde väl medicinen öppna sig och hela tiden
fanns musiken att kunna försörja sig och förgylla andras tillvaro genom. I
teologin var han min överman och jag en lekman i jämförelse med hans insikter
och slutsatser.

Dock – i Guds barmhärtighet får vi vila, när vi känner oss
övergivna och brottas med mörker och saknad, när alla vackra minnen också
påminner oss om ett förr som inte längre finns och när vi själva ställs inför
finalomgången. Där finns den nåd som bär allt. Trots allt.

Varma hälsningar till
hela familjen från vännerna Thorsten & Ingegerd Stjärnered

PS Kan trots
allvaret i ovanstående text inte undanhålla er det äldsta fotot jag har av Sven
– taget vid en skolfest på Svalövs realskola. Också det ett tacksamt minne!

Tal
vid begravningsgudstjänst för
Ingeborg Stjärnered
i Brunflo kyrka den 26 maj 2017

Närhet
och distans är varandras motsatser.
Såsom liv och död är det. Och ändå hör orden ihop. Och beskriver våra känslor och
tankar just nu. När vi samlats till begravningsgudstjänst för Ingeborg
Stjärnered. Vi pendlar mellan nu och
då. Mellan idag och framtiden. Det
är runt Bojans liv vi förenats, fötts och fostrats. Hon har i allra högsta grad
varit närvarande i våra liv. Pushat och påverkat. Varit den leende, ledande och
levande person som vi sett upp till och tagit till vårt hjärta. Hon har betytt
så oändligt mycket för oss. Som samlingspunkt och arbetsmyra. Som mamma och
svärmor, mormor och farmor, gammelfarmor och gammelmormor, som släkting och
vän. I allt hon sysslat med och varit en förebild i har det funnits kvalité och
mening. Och så har allting bara stelnat till. I de senaste årens allt mer tafatta
försök att dela allt det som förr varit så naturligt, angeläget och
utvecklande. I åldrandets olika begränsningar och oundvikliga fjärmande. Vi
ville behålla närheten och tacksamheten, men visst hade Bojan distanserats och
tappat greppet om mycket de sista åren?! Genom att kroppen, som utstrålat så
mycket av energi och livskraft, blev tröttare och skörare. Genom att minnet och
sammanhangen blev svagare och otydligare. På det sättet har vi redan upplevt hur
vi drabbats av ett slags sorg och vemod, ja rentav död i förtid. Av
oåtkomlighet och saknad. Av skymningstid före vilan. Likafullt har vi hos henne
upplevt samma värme och innerlighet som i hennes krafts dagar. Såsom vi har
upplevt hennes kärlek och omsorg har vi också velat återgälda något av det
tillbaka. När mycket försvagades och försvann från Bojan, så levde tron och
tacksamheten orubbligt kvar. Ofta skrev hemtjänsten i hennes loggbok att hon
talat med vår Herre och tackat för allt. Länge var Wilhelm Stinissens dagliga
betraktelser IDAG ÄR GUDS DAG den bok hon sträckläste. Där fann hon tröst och
grunden för den förtröstan som gjorde henne trygg, också när det mörknade.

För den 24 april, Bojans
dödsdag, skriver Stinissen:

”Gud ser helheten. Vi ser
bara små bitar av verkligheten och låser in dem i statiska begrepp. Men Gud ser
dynamiskt, han ser vart allting leder. När vi möter döden ser vi oftast enbart
döden och inget mer, vi absorberas och överväldigas av den ögonblickliga smärta
den innebär. Gud ser från början hur det nya livet föds genom döden. Vi säger
alltför lätt att lidande och död är något ont. Om vi betraktar dem som enskilda
realiteter utan sammanhang med helheten blir de det. Men det är just detta som
är felet. Lidande och död är inte i sig själva fulländade verkligheter. De är
element invävda i den stora verklighet som människolivet är. Bibeln ger oss en
helhetssyn och förenar närhet och distans, vår mänskligt småaktiga och
begränsade blick med ett perspektiv upplyst och förvandlat av Guds ljus:
Om än min väg går genom nöd, så behåller du mig vid liv.
(Ps 138:7)”

Ingeborg levde nära det
liv som har väntat på henne. Det eviga livet. Det rymdes i nuet. Det gav henne
mening och hopp. Det var ett morsarv hon bar med sig. Ett intryck hemifrån
Bodal. I sin psalmbok har hon skrivit i marginalen till psalm 300 som vi ska
sjunga som sista psalm här i kyrkan. ”O hur saligt att få vandra” är min mors
sång, Den hörde jag henne sjunga när hon satt vid symaskinen. Jag var väl bara 7–8
år gammal då. Så vardagligt och naturligt kunde närhet och distans smälta samman
till ett livsbejakande förhållningssätt.

Eller som Stinessen
skriver för den 26 maj: ”För den som går
in i en relation till Gud blir livet ett kärleksäventyr.”

Det känner vi igen från
mötena med Ingeborg. Det strålade av just kärlek och nyfikenhet runt henne. Av
lust att upptäcka och vara nära. Att få serva och ge hemkänsla. Ha roligt
tillsammans och uppskatta det enkla och robusta. Det vackra och viktiga. Det
naturen gav genom blommornas skönhet och bärens nyttighet. Det Gud gett henne
att förvalta och bära vidare till oss andra.

Ingeborg var alt, när hon
sjöng i EFS-kören. Hon var nästan allt, när hon under 40-talet fick er fem barn
och ofta hade sin älskade Erik ute på veckolånga uppdrag för att mäta upp vägar
och bedöma hur broar skulle byggas. Hon sydde och vävde, bakade tunnbröd och
bjöd på all möjlig god mat så att hon nästan glömde att själv sitta med vid
bordet. Vi minns hur hon fotograferade och dokumenterade våra många härliga
utflykter. Från skidturer mot Gråsjön till jämtländska fjälltoppar – visst var det
kärleksäventyr! En kvällspromenad till Rödberget eller för att se brunkullorna
på Långdrolet. Vilken energi och enastående uthållighet!

Gärde bönhus stod henne
nära. Inte bara därför att hon senare bodde tvärsöver vägen och hade fått
flytta dit sommaren 1939, då hon och Erik gifte sig och bönhuset var nyinvigt. Här
fanns en helig plats, en anda som förenade närhet och distans. Ett hus för bön
och bibelstudium. Här möttes bygdens folk och här levde tanken på att gå ut i
hela världen och förverkliga Guds mission. Här samlades Solglimten och
sångkören. Här hölls söndagsskolfester och skördeauktioner.

Vi ser också minnesbilder
från familjehögtider och besök hos barn och barnbarn landet runt. Hur
förnöjsamheten och tacksamheten lyser fram ur hennes ansikte för alla hon får
räkna in i sin härliga storfamilj och för alla vänner hon får räkna med bland
grannarna och i församlingens mötesplatser. På Brunnen och i kyrkan. Hon
tapetserade kylskåp och väggarna där hemma med bilder på barnbarn och
barnbarnsbarn, därför att hon ville komma ihåg oss alla, knäppa sina händer,
tacka för oss och be för vår framtid.

Ja, hur blir det med den
nu? Framtiden! Hur förvaltar vi våra minnen av Bojan och blir trogna de fotspår
hon lämnat efter sig? Jag tänker att i tacksamheten finns också ett ansvar att
ta hand om det goda och göra det till sitt eget signum. Att leva upp till det
Ingeborg levat för skulle vara den utmaning hennes begravningsdag konkret ger
just oss som är här för att hedra henne, tacka och gå vidare. Vi får göra det i
hennes anda och i det kärleksäventyr hon levde i med sin Herre.

AMEN.

I dina händer, Gud, överlämnar
vi mamma Ingeborg som har dött.

I livet omslöt du henne med
kärlek

Ge henne nu den eviga vilan.

Välkomna henne hos dig

där ingen sorg, ingen klagan,
ingen smärta skall finnas mer,

utan fred och glädje.

Du all trösts och
barmhärtighets Gud

som kan jaga undan dödens
skuggor med livets ljus

trösta oss i vår sorg och oro.

Tack för Bojans liv på jorden,

tack för det vi fått av kärlek
och omsorg,

för allt vad hon fått göra och
ge.

Bevara oss, så att vi alla en
dag får vara inför dig,

i ditt eviga ljus.

Läs hennes livsberättelse här. Där finns också hennes dödsannons och minnesruna.

I lördags träffades ett gäng gamla lundensare som hade sin studentlya i Roseniusgården och/eller sitt andliga hem där. Vi påmindes om allt från vardagslunk till Valborgsspex, matlaget Mannas bravader, missionsbönerna och ungdomskören m.m. I aftonbönen delade jag nedanstående tankar:

Här har
vi mötts igen. I minnena. Och i de livsresor vi gjort. Med sikte på att ha det
trevligt tillsammans. Och visst blev det så! Tack alla som bjöd upp till det! Ni i värdgruppen som bjöd in. Och vi alla som öppnat så generöst till oss själva.
Och verkligen gjort den här dagen minnesvärd och unik.

Och ändå
är det vanskligt med såna här möten. De rör sig lätt på ytan och undviker gärna det smärtsamma. Det mörka och pinsamma. Där andra kanske lyckats bättre eller
sluppit mycket lindrigare undan. Vi bryr oss inte lika mycket om dom som inte
kom. Som tvekade därför att något skavde och gjorde ont. Som inte orkade dela
sina trubbel och besvikelser med oss andra.

Och det
kan också vara så att vi som varit här kamouflerat en del sorger och och
otrevligheter på djupet av våra liv, för att inte störa stämningen eller röja
våra misslyckanden och sorgeämnen.

Vem kan
riktigt komma underfund med Lund? Det finns så många sidor och bottnar i våra
upplevelser av staden, av studentlivet och stiftelseverksamheten där. För många av
oss betydde tiden i Lund något helt avgörande för personlighetsutveckling och
grundvärderingar. Vi formades som människa och kristen. Vi sökte och fann
förankring och trygghet nånstans. Vi prövade världsbild och gudsbild. Och
ifrågasatte etablerade roller och normer. Samtalen var många. Djupa och
personliga. Vägledningen var gedigen, generös och central. Med tydligt fokus på
nådens medel: Ordet, dopet och nattvarden.
Som en
ständig och synlig påminnelse om vad som var fokus i UG hängde krucifixet på UH.
Inte världens vackraste kanske – men med tydlig hälsning till oss om vad som är
mest omistligt i tillvaron. KORSET, sa det allra mesta. Det talar om kärlek till
dess allra yttersta konsekvenser. Om en Gud som är närvarande också i
ensamheten och övergivenheten. Som kämpar mot brister och svagheter. Som gör
något nytt av vrakdelar och stukade liv. Som inte räknar efter CV och vunna
meriter utan tar oss för dem vi är och tar emot oss med öppna armar. ”Ave cruz, spes unica”, skrev August Strindberg: ”Var hälsad kors, du mitt
enda hopp”.

Idag
pågår en debatt om ”Mitt kors”. Som ett erkännande av denna
viktiga symbol för tro och identitet, det stora plustecknet i tillvaron. Någon har menat att man gjort korset till ett slagträ. För att misstänkliggöra och bilda grupper som står
emot varandra. För Jesus handlade det om ödmjukhet och lydnad och grund för det
allra viktigaste – att kunna ge världen försoning och fred och föra in frid och
trygghet där kaos och skuld skapat olycka.

Det var just det Carl Olof Rosenius ville hjälpa oss med. Han citerar i sin korta betraktelse för 27
augusti det Jesus är tydlig med: ”Se, här är jag. Som det står
skrivet om mig i bokrullen har jag kommit, Gud, för att göra din vilja.”
Och Hebreerbrevets
författare fortsätter: ”Efter denna Guds vilja har vi helgats genom att
Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla.”.

Det händer ibland att jag gräver i mina gömmor, för att se vad jag verkligen vill ha kvar av det jag samlat på av erfarenheter och det jag upplevt som väsentligt. I all digitalisering är gamla mappar och visdomsord på lappar påminnelser om värderingar och val som känts viktiga i livet. Så är det utan tvekan med det här tänkespråket från Japan. Om sund balans och chans att kunna bedöma vad som behöver komma först och vad som kan vänta. Jesus var suveränen på det här området. Att hitta en gudomlig ordning för att kunna gå i takt med själva livet. Så som Skaparen tänkt det och själv går med överallt i det.

Herren anger takten

jag skall inte jäkta

Han hjälper mig att
stanna

så att jag kan komma
till ro

Han ger mig stunder av
stillhet

och återställer min
inre jämvikt

Han leder mig att kunna
prioritera rätt

genom avspändhet och
frid i min själ

Även om jag har tusen
saker att göra

behöver jag inte vara
rädd

ty han är med mig

Hans makt och oberoende
av tid

bevarar mig i balans

Han bereder mig en
vederkvickelsens dryck

som svalkar och förnyar
min ande

mitt i min verksamhets
vardag

Han smörjer mitt hjärta
med

stillhetens olja

Han låter min bägare
flöda över

av glädje och kraft

Harmoni och resultat

skall bli frukten av
min möda

och jag skall få vandra
med honom

och hålla jämna steg
med min Herre

och få bo hos honom för
alltid

(En
japansk version av Psalm 23)