 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Vi är hemma igen efter en fyra dagars bussresa västerut mitt i varmaste och vackraste juli. Vi for för att upptäcka hur dramatisk den norska kusten är – det gav verkligen mersmak. Tänk att få komma till dukade frukost- och middagsbord, njuta av lugnet på Hurtigruten och utsikten från fönsterplats på sjätte våningen, upptäcka Lensvik där barnbarnens gammelmormor kom ifrån, slippa känna ågren för hårnålskurvor och slingrande hisnande serpentinvägar var en befrielse och sommarnjutning bara det. Att sen komma till Geiranger var att nå fram till en av världens vackraste platser. Det märktes i karavanerna av kryssningsfartyg, turistbussar, husbilar, motorcyklar och alla slags nationaliteter utmed vägarna och kajerna. Färjorna även fjordarna gav också krydda åt sommarkänslan. ¨
Nöjda men trötta efter alla intryck och av den nyhetsrapportering som beskriver hur den svenska skogen är eld och lågor av helt andra skäl än turistiska kom vi hem. Men det handlar om en dramatik i en helt annan genre.
