 |
 |
 |
 |
Vi bor inte för inte på Smultronvägen! Vi tycker så mycket om skogsbrynet här i Odensala – med några av de allra bästa bären som finns. För att gardera oss har vi också ett hus på Hjortronvägen i Gräftåvallen, där det förresten dessutom växer blåbär in på knutarna. Visst är vi lyckligt lottade. Ja, nästan lite bortskämda.
Nu i helgen letade vi oss till Fillingen lite norr om Husum. Vi kom i bröllopskläder och inte i bara fillingen, som är ett annat namn på kalsonger. Jag hade tidigare på dagen vigt Per-Olofs bästa kompis samman med Maia Hirasawa i Barsvikens kapell. En miljö med mycket sommarkänsla det också!
Vi kom till Margareta – Ingegerds allra bästa kompis under tonårstiden – och hittade verkligen ett nytt smultronställe. Mötet berodde av en gammal vänskap som var lika självklar och spontan nu som då. Det är märkliga band som knyts under ungdomsåren. De byggs med särskilt slitstarkt material som håller för att kunna leva isär under decennier och när de återknyts, så finns fnittret och nyfikenheten, öppenheten och förtroendet där som om allt som hänt hände igår. Det är ju bara de andra som inte är där som åldrats. Själv blir man ung i sinnet och snabb i repliken på ett förvånansvärt sätt.
Till toppenupplevelsen hörde att Margareta och Sune hittat ett sommarhus vid havet som är just så man föreställer sig att en svensk sommaridyll ska vara. Havsutsikt med klippor och glittrande vatten, en badvik med brygga och roddbåt, ett falurött hus med vita knutar och alla moderniteter man kan önska sig. Spår av en hantverkare som kan allt och som bygger ut och formar till det så bekvämt och genomtänkt att man skulle ha avundats, om det inte hade varit just hos vänner man upptäcker en sådan företagsamhet och finurlighet.
Tack för att vi fick bjuda in oss och för er gästvänlighet, Margareta & Sune. Ni riskerar att vi återkommer!
