Nytändning

Vi skulle just iväg till kyrkan. I söndagskostym och allt. Och så vägrar bilen att gå. Vad i detta under av kretskort och moderna system som gör att Forden vägrar det vi vill och sett fram mot, begriper jag inte riktigt än. Kanske är svaret så enkelt att GPS:en tömt batteriet på kraft utan att fråga oss om lov.

I det läget är det tacksamt och skönt att ha mågen hemma i kvarteret igen från resor till Kina och Paris och kunna ringa efter en taxitjänst in mot Stora kyrkan.

Högmässan blir en stund för laddning. Med texter om vad tro betyder – som en värdefull tillgång i livet. Det är Håkan Nilsson som finalpredikar och som nu strax ska göra sällskap på pensionärshyllan. Han har hjälp av Tranströmer, Churchill och Paulus, för att vi ska förstå värdet av enkla och talande bilder. För att förstå vilken bildkonstnär Jesus är genom sina liknelser. De som inte minst pryder altartavlan i Stora kyrkan. Han berättar om sin pappa som på 30-talet i ett grustag gjorde ett fynd av en 3000-årig klenod och om köpmannen Robert Fresk som på 1800-talet – stans kanske mest framgångsrika köpman – hittade den där skatten i lerkärl när han stannat till under en promenad och stod och tjuvlyssnade utanför ett fönster.

Skatten överraskar och betyder en nytändning. Det låter väl hoppfullt!

Om jag sedan måste gräva i instruktionsboken eller plånboken, för att få Focusen att fungera, återstår att se. Men det är väl värt att försöka!

Ett doptal

Jag hoppas få prata med dej om dopet många gånger under livet, Selma. På samma sätt som vi kommer att fira födelsedagar och tacka för att vi finns till vill jag få berätta om den här dagen och det som händer med dej här i Frösö kyrka som en dag med djup och varm betydelse. Men även om en morfar tror mycket om sitt barnbarn så är kanske inte kommunikationen idag med ord och meningar det som övertygar mest. Då är det hellre till er Kristina & Christian, som är hennes stolta föräldrar, och Anna & Sven-Erik som har lovat att vara Selmas faddrar som jag borde tala. Om dopet som en fyndgruva för hela livet. För er själva och för Selma. Det kristna dopet är en oerhörd trygghet att lägga barnets framtid i. I Guds famn finns alltid, reserverat för varje dopbarn, välsignelse och kärlek. Ni bär inte ensam ansvaret för hennes framtid. Det finns en större gemenskap – med släkt och vänner som är här i kyrkan, därför att de vill vara stöd och uppmuntra er på vägen framåt. Och därtill hela den storfamilj som finns i kyrkan, som vill ta emot Selma som medlem och som någon att dela tro, hopp och kärlek med.

Och är det så – vilket jag vill påstå! – att dopet är ett livsprojekt, där vi allra tydligast kan förverkliga vad vi är skapade till så är det ju ännu flera av oss, som borde lyssna. Dopet är som ett lösenord som öppnar livsperspektiv och sätter in oss i ett riktigt rikt sammanhang. Vi mår gott av att påminnas om vad det betyder att möta Gud och att våga räkna med honom som en livgivare, tröstare och normsättare för alla tänkbara situationer vi kan hamna i. De tre gånger mina händer häller vatten över Selmas lilla huvud är bara början på en livslång gemenskap med Gud. Hon ingår i en pakt för det rena och rätta, för det ljusa och modiga. Hon får en alldeles egen personlig relation till Skaparen, Befriaren och Närvaron. En gemenskap som liksom vattenstämpeln garanterar äktheten, som inte går att förändra eller ta bort. Gud möter oss långt innan vi vet om det. Han vill att vi ska våga vara dem vi är skapade till. Till de original vi är, där vi visst kan leta spår av gener och släktdrag men alltid hitta en kärna av egenart och specialitet. Och där det allra viktigast i livet är att efterlikna Gud, allt det godas ursprung och inspiration. Att härma Jesus borde vara en kär lek för oss alla. En konsekvens av att han lär oss hur våra liv blir både mänskliga och gudomliga.