Mina smultronställen

Födelsedag

Teknik gör det möjligt att kommunicera lätt och smidigt. På det viset kom Alice tidigt på morgonen och sjöng ”Ja må hon leva!” via ett MSM-meddelande. Smultronen som Ingegerd plockat var på riktigt, ska ni veta, och smakade just så somrigt som de gärna får göra, när det är dags för fruntimmersvecka och födelsedag i ett och samma paket. Hela dagen strömmade grattishälsningar in via Facebook och mejl. Så uppmärksammad blev inte den här dagen på den tiden när det var vykort och telefonsamtal som gällde. Om det är för att det nu finns ett digitalt kom-ihåg som påminner om begivenheten eller att det är så pass enkelt att skriva Grattis och kanske några ord och meningar därtill, för att vara närvarande och medverkande till festen. Det må vara hursomhelst med drivkrafterna för roligt känns det att ha vänner i alla hörn av Sverige som önskar mycket gott för det kommande året! Mums var det också att bjudas på jämtländsk-italiensk renskavsgryta på krogsstråket av dotter, måg och dotterdotter.

Helvetet i Norge

22 juli var inte bara min födelsedag. Den blev också en fruktansvärd tragedi och en makaber och förfärlig dödsdag i Norge. Där alla goda värden kränktes av en trång och fanatisk illvilling.

På visning i Paradiset

Iréne och Birger Backlund har gjort det otroliga, när de förvandlat en steril skolgård i Kännåsen till ett prunkande, praktfullt paradis. Det känns som att man är nära himlen när man kommer till byn med översikt mot Storsjön och med en trädgård som påminner om liv och lust i varje detalj. Här frodas blommor och växter. Här fylls vattendammen med näckrosor och fiskar. Här får värdfolket med spade och kratta i hand bearbeta det mått av sorg och elände som dagen fört med sig och hitta nya krafter som kan gro och växa. Ett slags reningsbad och källa till förnyelse i stället för att se det som ett svettigt och tungsamt extrajobb som lägger beslag på många timmars fritid. Läs mer om Paradiset på http://backlundsgarden.wordpress.com/.

Sommarkyrkan på Frösön

är värd att följa. Den fyller 50 år i år. Under 80-talet följde jag ett antal grupper som liksom årets upplaga svarade för medverkan i kyrkans gudstjänster och som försökte möta turistströmmarna till den oerhört vackert belägna medeltidskyrkan som blivit mytmusik tack vare Wilhelm Pettersson-Berger. Utsikten mot Oviksfjällen bidrar också till skönhetsupplevelserna kring kyrkan. Sommarkyrkan vill vara nåt mer. Den vill spegla kyrkans egentliga själ – att vara en mötesplats där himmel och jord förenas. Med mycket musikalitet och lyhördhet för mässans djup och bärkraft gör dessa ungdomar i sommarkyrkan tillsammans med Göran Modéns medvetna förkunnelse sommarsöndagarna till högtidsstunder.

Byte i Ånge

Ånge liknar mitt barndoms Teckomatorp. Med järnvägsknut som det centrala. Och med en utveckling som verkar förgiftad. Nu är det plötsligt och olustigt dags för ännu ett kyrkoherdebyte. Ingen vet tidtabell eller vad som kommer. Själv har jag bara lovat ett enkelt semestervikariat i fyra veckor. Nu har jag hamnat mitt i en nödsituation med många bottnar och en osäker framtid. Obegripligt och destruktivt långa stycken verkar det. Smärtsamt som skuggorna från Oslo och Utöya. Låt oss våga tro att ur kris och kaos kan ändå liv och kärlek väckas.

På akuten

Just som jag skulle gå till bilen ringde Ingegerd och berättade att hon blivit påkörd av en annan cyklist på väg till återvinningen och att hon nu 16.30 – efter tre timmars tvekan – skulle ge sej iväg till akuten. Jag anslöt 2½ timme senare och fick en helkväll med henne. Jag hade klokt nog tagit med ett antal korsord men tyvärr ingen nattamat eller sovbädd. För mycket mer än en numerlapp hade hon inte fått före midnatt, då vi kallades till ett behandlingsrum. Dit kom doktorn inrusande strax före 01.00 och gav order om röntgen, som egentligen stänger verksamheten just kl 01. 02.30 for vi från sjukhuset med beskedet att doktorn inte sett något särskilt på röntgenplåtarna men ville ringa med klarare besked när han och vi sovit på saken. I sådana stunder är det gott att Alvedon finns. Beskedet på morgonkvisten var att ingenting var brutet men att det fanns en spricka i bäckenet som skulle självläkas så småningom. En olycka händer så lätt. Nu går Ingegerd nästan lika trevande som sin 93-åriga mamma men vi tror förstås att det ska vara övergående.

En magisk kväll

I torsdag var det verkligen sommar med en helt magisk kväll. Varm och vänlig. Vi bjöd släktingar från Vänersborg och Alingsås på jämtländska jordgubbar och svalkande glas, höggravida dottern med sin förstfödda hade kommit gåendes med sulkyn från grannkvarteret och sonen från Göteborg gjorde ett snabbt hembesök mellan alla förberedelser för spelningen med Autisterna på Storsjöyran senare på kvällen. Det var gemytligt och härligt. Enkelt och avspänt. Som alla möten borde vara.

Just före 22 ringer det: Nu är det dags! I ilfart tillbaka till samma sjukhus som jag lämnat för mindre än 20 timmar sen och med någon som verkar ha värkar allt oftare i baksätet. De två jag lämnar på BB antecknas ha kommit 22.20 och kl 22.46 är dom tre. Då förlöses Selma, 50 cm och 3.470 kg. Vårt andra barnbarn!

Hon är snabb i vändningarna. Inte bara när hon ska till BB – utan också när hon är på väg därifrån. Efter 14 timmar tar hon sin mamma och pappa och storasyster och ger sej ut i stora världen. Den värld där Ingegerd och jag på nytt får känna att vi får förmånen att på nära håll följa ett barns utveckling och ge det vår uppmärksamhet och värme. Detta måste skrivas under rubriken Upplevelser.

Strofen har nästan blivit en klassiker: Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen! Vi kommer just från en sådan skön upplevelse, där vi fick vara precis så avskärmade som vi ville och ha en hel fjällvärld nästan helt för oss själva. Första dan såg vi inte en kotte och nästa mötte vi en trivsam grupp som vi gav lite tips om vägval och önskade lycka till medan vi själva tog sikte på att marschera förbi Tväråstugan och upp mot tjärnarna på väg mot Dörrsjöarna.

Kroppen får sin dos av motion och rörelse. Utan att stressas av tid och jämförelser med andra eller sina egna rekord så håller ben och bål igång. Det kan vara riktigt skönt att ha tillgång till ett extra ben i form av en ”herde”-stav när det lutar lite mer än normalt. Men pumpen får jobba på och lungorna fylls av frisk luft.

Själen mår gott av att gå tillsammans som livskamrater. Utan att behöva säga så mycket till varandra gör vi gemensamma upptäckter, upplever stillhet och ro tillsammans och är varandras trygghet.

Anden får också sitt genom meditationen och eftertanken. Allt det storslagna och vackra visar att Skaparen varit här före oss. Allt som är viktigt för oss går det att dela med Gud som går med oss – i det oändliga, tidlösa landskapet. Det känns som en styrka och ett hälsomedel att ta vara på.

Jag vet inte vad som är det allra starkaste med smultronen. Är det lukten som definitivt bestämmer att nu är det sommar? Eller är det smaken som gör att ett enda litet bär präglar så mycket och ger en kanonlång eftersmak i munnen? Kanske är det färgen som signalerar kärlek och mognad? Eller att storleken på smultronet påminner om det lilla som kan göra så stor skillnad?

För oss som bor på Smultronvägen handlar det om en slags identifikation. Här firar vi sommar med stolthet och goda smaker. Det enkla erbjuder det storslagna. Som pepparkakorna signalerar att det är jul markerar smultronen att vi får uppleva sommartiden. Som en generös gåva till oss att ta emot och få njuta av.

Idag hittade jag på finska kyrkans hemsida viktiga tankar om ett försummat tema. Jag blev spontant mycket glad över att vår systerkyrka valt att fundera och kommunicera kring temat helighet under några år. Jag tror att det är nyttigt och något som de allra flesta mänskor någon gång i livet känner djupt inför.

I stunder av största lycka och i motsatta situationer, när det mesta verkar ställa sig på tvären och man känner sig vara misslyckad, så möter vi och brottas med det som är större än vi kan bemästra. I våra begränsningar att förstå och alltid handla rätt, möter vi det heliga som ett tecken på det gudomliga och eviga. Det som är större, renare och mera fulländat än vi kan föreställa oss.

Så här tänker våra finska trosvänner:

Ett ögonblick av det heliga kan vi uppleva vid en sjöstrand eller i skogens djup. Det heliga rör vid oss i ett barns skratt eller i en sångstund med en åldring. Det heliga rör mig när jag känner mig älskad som den jag är. Den som finns bredvid mig känner det heligas beröring i min uppskattande blick.

Det heliga har vi inpå huden, men vi fattar det inte. Det är nära och berör oss, men ändå kan vi inte greppa det. Det heliga är något helt annorlunda, något som är kopplat till livet efter detta, men som ändå är närvarande här och nu. Det heliga är en paradox: det är samtidigt fascinerande och förstummande. Det heliga är ett mysterium. Det undflyr vårt grepp och vi kan inte styra det.

Det heliga rör känslans och upplevelsens strängar

Det heliga berör i synnerhet känslans och upplevelsens strängar. Mycket av det som människor beskriver som heligt handlar om livets gränszoner och i dem kommer det sköna och det sköra, det hårda och det härdade i livet till uttryck.

Det heliga bildar liksom en gräns mellan livet här och livet bortom döden. Helighet är något större än det våra sinnen uppfattar. Helig är Skaparens närvaro i sin skapelse. Heligt är Guds människoblivande i Jesusbarnet. Den heliga Anden väcker helig glädje i oss. Gud är Helig.

Ofattbart är vad det är – att inte ha besökt Skåne på tre år. Så kan det bli med mycket annat som måste hinnas med och när det inte finns föräldrar kvar i livet att hälsa på. Fast det betyder ju att missa massor: ett fagert landskap med frodig växtlighet och många härliga mänskor vi hör ihop med, en historia som det känns viktigt att hålla levande och något högst vitalt och spännande att upptäcka mer av.

Vi gav oss iväg utan spikade scheman och uppgjorda kontakter. Nåväl vi hade lovat Per-Olof redan i julas att hälsa på i Göteborg och hade en desto större anledning till detta när han och Johanna flyttat till ny lägenhet i Göteborg. Vi hade målat och sett om den gamla byrån han haft och baxrat in den i bilen. Vi hade förberett bror och syster på att vi skulle ha med oss vår lakansväska i utbyte mot logi och pension.

Men i övrigt uppträdde vi ungefär som gammeldags luffare gjorde. Med spontana vinkar om att vi hade vissa planer på att göra hembesök och tog det gärna som det var – huvudsaken var att få träffas och ha det trevligt en stund. Det gjorde ju inte ont om det var omkring en kaffekopp med lite dopp förstås! Så med den fräckheten drog vi fram. Väl vägledda av GPS:en med Lill-Babs röstguidning.

På den vägen stannade vi i Svanskog hos moster och kusin, i Gullbrandstorp hos kusinänkan, hos kusinbarn i Dalby, syster med botanisk trädgård i Påarp, där också de gamla grannarna i Frillestad, Kurt & Eva, nu bor, kusinänkemannen Jan i Lomma och kusin Kaj i en av Malmös absolut vackraste innergårdar och sist men inte minst vännerna Agne och Gunnel i lantgårdsidyllen Åkerslund. Överallt fanns hjärtlighet och välkomnande öppenhet. Fast mycket hade hänt sen senast, så kändes det inte så. Vi möttes där vi var senast och där vi haft vårt tillsammans. Gamla vänner är som nya fräscha kontakter. Visst är det guld värt! Att få uppleva förtroende och dela stort och smått i vänskap och stabila relationer. Tack alla snälla för att ni tog emot oss, luffarbarn på ännu en skåneresa.

Vi fick också möjligheten att fira midsommarhelg där vädret inte var det viktigaste. För ute blåste det och var mest småruggigt. Inte så olikt vintersolståndet egentligen. Men inne i EFS ungdomsgård Höllviksstrand var det härligt att träffa Owe & Gunvor Johansson igen och många fler med dem. Det var gedigen förkunnelse, bästa tänkbara midsommarbuffé och mycket att minnas från förr. En annan EFS-borg har i 50 år Åhusgården varit. Tillsammans med Kerstin&Per deltog vi där i en festkavalkad genom de 50 årens öden och äventyr. Välregisserat och innehållsrikt levandegjordes en historia som speglade så mycket av det som format våra ideal och värderingar och format stil och uttryckssätt och inte minst gett sammanhang och vänskap för livet.

En helt paradisisk dag fick vi när sommaren återvände och vi letade oss fram utmed Skåneleden på sträckan mellan Rydebäck och Landskrona station. En ljuvlig vandringssträcka utmed Öresundskusten genom fiskelägen och blommande ängar. Förbi nyskördat ärtfält som gav oss några baljor att äta och med kaffe och färskt bröd att göra fikapauser av.

Extra kul var det också att fara till Boningshuset, det gamla barndomshemmet Källshög, som nu är handelsbod för blommor och massvis med härliga heminredningsgrejer etc. Att få leta efter sina gamla lekplatser och gömställen, se rummet där jag döptes och spana och spåra efter de första årens många upplevelser, det var verkligen värdefullt.