Mina smultronställen

Avhandlingen är en del av det större tvärvetenskapliga forskningsprojektet: “Hur blev Svenska Kyrkan ett nationellt kulturarv?”  Avhandlingen tar avstamp i de samtida konsekvenserna för det kyrkliga kulturarvet som demografiska förändringar, ökande sekularisering och förändrad kyrklighet ger upphov till. Dessa trender kan observeras i Sverige såväl som i andra västerländska länder. Utgångspunkten för avhandlingen är två samtida, svenska fallstudier av utvecklingsprojekt kopplade till äldre kyrkor. Fallstudierna belyser frågor kopplade till kyrkans användning, förvaltning och utveckling i ett brett perspektiv. Utifrån fallen utforskar avhandlingen hur det professionella kulturarvsfältet, såväl som uppfattningar om det kyrkliga kulturarvet, förändras och omförhandlas.

HÄR sammanfattar maria på svenska vad hennes forskning handlar om:

Så visst är det så att vi alla lite mans funderar både nu och då på den gamla frågan?
”Hur blir Fädernas kyrka en modern mötesplats i framtiden?”

Igår var det första april. Den dan då det anses rimligt att få ljuga och leverera aprilskämt till andras nöje eller förtret. Jag har för min del svårt att riktigt uppskatta fenomenet, måste jag erkänna. Kanske av feghet och rädsla för att bli lurad. Jag är trött på fejk och finter. Gillar inte halvsanningar och fula trix. Sanningen är på riktigt. En viktig grund till trygghet och förståelse på djupet.

Men i år var 1 april också skärtorsdagen i stilla veckan. Porten till påsken. Nu mer än någonsin under pandemin saknade jag mässan i kyrkan. Jag hade så gärna velat få fira Jesu närvaro och omsorg i brödets och vinets gestalt på plats. I ritens form. Som en åminnelse, för att nämna ett gammalt ord för detta att erfara Mästarens närvaro och nåd. Genom hans mänskligt sett obegripliga lidande och död. Som på samma gång är för mig ett livsmedel som ger förnyelse och liv som varar. Som är smak på tungan och ro för själen.

I stället valde jag att högt för mig själv läsa det 14:e kapitlet i Markus evangelium. Om den dramatiska dagen då nattvarden instiftades. Jag fastnade snabbt för ett ord som återkom i kommentarerna från Jesus. Vilket ord kunde det vara som upprepades flera gånger den här dagen präglad av kaos och svek? Dagen då en kvinna demonstrativt slösade med en dyrbar balsam och smorde in Jesus som en förberedelse för hans död. Och fick fientliga blickar och syrliga kommentarer från dem som inte fattade vad som skulle hända.

Sannerligen!
överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.

Kritikerns argument – att hellre ha tänkt på de fattiga – var bara ett skenskäl. Det finns alltid tillfälle att göra gott, säger Jesus tillrättavisande. Så sant!

När Jesus ber två av sina lärjungar att hitta det rum som ska bli deras mötesplats för den sista måltiden, ger han dem en märklig adress – att följa efter en man med en vattenkruka! Utan en tydlig gatu- eller GPS-adress går dem iväg och finner att allt är ordnat och klart. Så sant! Fast mitt i måltidsgemenskapen händer något oväntat. En av de egna pekas ut som förrädare.

Sannerligen!
en av er kommer att förråda mig, han som äter med mig.« 

Judas hade bestämt sig att byta sida. Med vilket motiv han gjorde det, fattar jag inte riktigt än idag. Om han hade svårt för sin mästares klarspråk, ville vara PK eller om pengar och nya beundrare lockade honom, ja det är fortfarande en gåta. Just nu läser jag Amos Oz bok Judas för att hitta en hint. Men dom hade redan gjort upp, maktens män och Judas. Han sökte bara rätt tillfälle nu. Han uteslöts inte ur måltidsgemenskapen för det. Den är för alla, förrädare och förnekare inräknade! Fast Jesus kan inte hålla inne med sanningen bara för att behålla en god stämning i laget. Han vet att det ibland hans närmaste vänner finns en tjallare, en dödens hantlangare. Han kan inte hymla. Så sant!

Medan de äter tillsammans, gör han något nytt. Han formar ett trons mysterium som då inte alls verkar kunna tas in av dem som är där. Han tar brödet och talar om det som sin kropp, och vinet vittnar om hans blod och den försoning hans död skall leda till.

Sannerligen! aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.«

På väg till bönestunden i Getsemane lovar lärjungen Petrus med ett uppblåst och impulsivt ego att vara det han uppfattar som sin stora uppgift – en ständig efterföljare till Jesus, en både försvarare och ledare och klippa. Ja, just det hans namn betyder. Men Jesus vet något mer. Han ser hur svaghet och styrka kan växla. Att det stöddigaste inte alls är det stöd som förväntades. Att kristen tillhörighet inte grundar sig på prestationer och proklamationer. Utan på nåd och kärlek.

Sannerligen!
redan i natt, innan tuppen har galt två gånger, skall du tre gånger ha förnekat mig.

Petrus somnade, när han skulle vara bönevakt. Han höll sig på bekvämt behörigt avstånd på väg in i Jerusalem och när det ändå brände till, vände han sig bort från att ha lärt känna Jesus. Fast dialekten avslöjade honom. Men han var känd av sin herre. Och han kan ibland vara nästan oförskämt tydlig i det han säger. Men i själva verkat för att överraska med oändlig nåd. Så sant!

Tolkar julen

Bokmärket och barndomens sång om julafton är som en programförklaring för mig. Aktuell varje år.

I ett av årets julhälsningar fick jag ett bokmärke, som gjorde mig jätteglad. Det gav mig starka vibbar av mina barndomsjular i släktgården Önsvala utanför Staffanstorp. Där samlades mors syskon varje julhelg, så många som kunde vara med, med resp. familj till ett släktkalas i stor stil med det mesta av vad tradition och god gästvänlighet påbjuder. Med allt vad en lantgård kan tänkas rymma av mat, dukar, bonader, gran, julblommor, övernattningsrum och salar för att kunna äta, leka, samtala och inte minst få samlas kring Guds ord och gemensam psalmsång. En betydligt frommare och vänligare variant än vad Fanny och Alexander upplevde i Bergmans Tv-film alltså.  

Det hela började på julaftonens eftermiddag. Kring kaffebordet och med minst sju sorters julkakor.

Bordsplaceringen var förberedd. Vi var väntade med namn och med en allra första julklapp, som låg bredvid assietten. Ett personligt bokmärke som moster Maria målat på ett vackert sidentyg – alltid med ett tänkvärt motiv och en text som blev som ett motto och en kod för att förstå vad jul och kristen tro handlar om. Oftast ett bibelord, ibland en sångstrof eller en uppmaning att ta vara och göra verklighet av. Dessa bokmärken var hennes stora mission i livet. Hon hade bryskt stoppats av polion, som gjorde henne förlamad från midjan och neråt och därmed bunden till sängs och till att vårdas som kroniker. Genom bokmärkena fick hon genom ombud, missionsauktioner och andra vittna om sin tro och vara en tacksam och inspirerande understödjare till mission i Sverige och internationellt.

Till julkaffet hörde alltid två viktiga traditioner. Först att var och en i den ordning vi satt runt långbordet läste högt den sentens som fanns på bokmärket och sedan att vi gemensamt sjöng julaftonsången som fanns i Sionstoner. Eftersom det regelbundet hölls predikostunder på Önsvala gård fanns det sångböcker så att alla kunde sjunga med och ta till sig vad julen hade för mening:

1.
Hell dig, julafton, härliga, klara!
Du tänder ljus uti hjärta och tjäll.
Lovsången ljuder från änglarnas skara
Genom århundraden hörd i kväll:
Ära vare Gud i höjden, frid på jordene,
Människorna en god vilja, ära vare Gud!
Hell dig, julafton, härliga, klara!
Du tänder ljus uti hjärta och tjäll.

2.
Jesus är gåvan, given åt jorden;
Gud denna gåva åt syndare ger,
Liksom midsommarsolen i norden.
Djupaste midnatt sin glans beskär.
Och det folket, som i töcken vandrar, ser ett ljus.
Och för de, som bo i mörkret, skall det skina klart.
Jesus är gåvan, given åt jorden;
Gud denna gåva åt syndare ger.

3.
Jesus är gåvan, salighet, ära,
Frälsning och liv uti honom vi fått.
Jesus, vårt julträd, oss frukter vill bära,
Jesus, Immanuel, ger oss allt gott.
Ty ett barn är fött i dag, en son oss given är,
Vilkens herradöme varar, och han heter Gud.
Jesus är gåvan, salighet, ära,
Frälsning och liv uti honom vi fått.

Tänk hur lätt det bara blir slentrian och en tom fras att önska varandra GOD JUL! Ändå fortsätter vi att säga och skriva de orden därför att vi förknippar det julen bottnar i vara något som hör samman med godhet och barmhärtighet på riktigt. Inte som något påtvingat och inplastat utan som en önskan om det som gör positiv skillnad. Som lyfter och lyser. Som är värt att se fram emot och bära med sig som erfarenhet och upplevelse.

Men kan julen under ett år med pandemi och restriktioner verkligen erbjuda det vi djupast längtar efter under jularna – att få känna gemenskap, närhet och värme? Kanske inte om vi låser fast det vid vissa former och yttre förutsättningar.

I vårt julbrev har jag skrivit om hur vi tänker och önskar få ha det i jul. Och vad jag menar med att skriva så här

Julbrevet 2020:

https://stjarnered.se/

Kära Vänner!
I årets julbrev – klicka på PDF-ikonen här ovanför – så beskriver vi hoppet om paradiset, samtidigt som vi pratar i vädret och om krämporna som påminner om att vi i somras hunnit fylla 2 x 75 år. Visst låter det spännande och kanske lite kluvet att få ihop. Men mirakel är ju vad julen djupast handlar om. Hur det ofattbara blir tillgängligt och gripbart. Hur natten ska vika där ångest råder. Hur Gud blir människa och bor mitt ibland oss. I enkla, stundom utsatta livsvillkor. Som allvis härskare, gudomlig hjälte, evig fader, fredsfurste. Då är det inte så konstigt att vi önskar er alla goa vänner: