Sannerligen!

Utvalda

Igår var det första april. Den dan då det anses rimligt att få ljuga och leverera aprilskämt till andras nöje eller förtret. Jag har för min del svårt att riktigt uppskatta fenomenet, måste jag erkänna. Kanske av feghet och rädsla för att bli lurad. Jag är trött på fejk och finter. Gillar inte halvsanningar och fula trix. Sanningen är på riktigt. En viktig grund till trygghet och förståelse på djupet.

Men i år var 1 april också skärtorsdagen i stilla veckan. Porten till påsken. Nu mer än någonsin under pandemin saknade jag mässan i kyrkan. Jag hade så gärna velat få fira Jesu närvaro och omsorg i brödets och vinets gestalt på plats. I ritens form. Som en åminnelse, för att nämna ett gammalt ord för detta att erfara Mästarens närvaro och nåd. Genom hans mänskligt sett obegripliga lidande och död. Som på samma gång är för mig ett livsmedel som ger förnyelse och liv som varar. Som är smak på tungan och ro för själen.

I stället valde jag att högt för mig själv läsa det 14:e kapitlet i Markus evangelium. Om den dramatiska dagen då nattvarden instiftades. Jag fastnade snabbt för ett ord som återkom i kommentarerna från Jesus. Vilket ord kunde det vara som upprepades flera gånger den här dagen präglad av kaos och svek? Dagen då en kvinna demonstrativt slösade med en dyrbar balsam och smorde in Jesus som en förberedelse för hans död. Och fick fientliga blickar och syrliga kommentarer från dem som inte fattade vad som skulle hända.

Sannerligen!
överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.

Kritikerns argument – att hellre ha tänkt på de fattiga – var bara ett skenskäl. Det finns alltid tillfälle att göra gott, säger Jesus tillrättavisande. Så sant!

När Jesus ber två av sina lärjungar att hitta det rum som ska bli deras mötesplats för den sista måltiden, ger han dem en märklig adress – att följa efter en man med en vattenkruka! Utan en tydlig gatu- eller GPS-adress går dem iväg och finner att allt är ordnat och klart. Så sant! Fast mitt i måltidsgemenskapen händer något oväntat. En av de egna pekas ut som förrädare.

Sannerligen!
en av er kommer att förråda mig, han som äter med mig.« 

Judas hade bestämt sig att byta sida. Med vilket motiv han gjorde det, fattar jag inte riktigt än idag. Om han hade svårt för sin mästares klarspråk, ville vara PK eller om pengar och nya beundrare lockade honom, ja det är fortfarande en gåta. Just nu läser jag Amos Oz bok Judas för att hitta en hint. Men dom hade redan gjort upp, maktens män och Judas. Han sökte bara rätt tillfälle nu. Han uteslöts inte ur måltidsgemenskapen för det. Den är för alla, förrädare och förnekare inräknade! Fast Jesus kan inte hålla inne med sanningen bara för att behålla en god stämning i laget. Han vet att det ibland hans närmaste vänner finns en tjallare, en dödens hantlangare. Han kan inte hymla. Så sant!

Medan de äter tillsammans, gör han något nytt. Han formar ett trons mysterium som då inte alls verkar kunna tas in av dem som är där. Han tar brödet och talar om det som sin kropp, och vinet vittnar om hans blod och den försoning hans död skall leda till.

Sannerligen! aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.«

På väg till bönestunden i Getsemane lovar lärjungen Petrus med ett uppblåst och impulsivt ego att vara det han uppfattar som sin stora uppgift – en ständig efterföljare till Jesus, en både försvarare och ledare och klippa. Ja, just det hans namn betyder. Men Jesus vet något mer. Han ser hur svaghet och styrka kan växla. Att det stöddigaste inte alls är det stöd som förväntades. Att kristen tillhörighet inte grundar sig på prestationer och proklamationer. Utan på nåd och kärlek.

Sannerligen!
redan i natt, innan tuppen har galt två gånger, skall du tre gånger ha förnekat mig.

Petrus somnade, när han skulle vara bönevakt. Han höll sig på bekvämt behörigt avstånd på väg in i Jerusalem och när det ändå brände till, vände han sig bort från att ha lärt känna Jesus. Fast dialekten avslöjade honom. Men han var känd av sin herre. Och han kan ibland vara nästan oförskämt tydlig i det han säger. Men i själva verkat för att överraska med oändlig nåd. Så sant!

Fjortonde mars – nu börjar vi!

Notis

Idag tänker jag tillbaka på en händelse 80 år tillbaka i tiden. Jag var ofödd. Men i högsta grad berörd av händelsen. Den 14 mars 1941 – mitt under världskrig och ovissa beredskapsinkallelser – var det fardag till det som skulle bli min fars och min mors stora satsning i livet. Då var köpekontraktet klart till den jordbruksfastighet de skulle bruka och bosätta sig i. Den här dagen var en viktig milstolpe då drängen blev husbonde och lärarinnan blev bondmora. Då ett stort projekt – med riskkapital och många okända faktorer inblandade – kunde sluta lite hursomhelst. Vintern 1941 hade varit extremt kall det året, den sista av de tre kalla krigsvintrarna. Flera köldrekord noterades i hela landet och snön låg tjock även i västra Skåne. Det gjorde det säkert särskilt svårt att kunna föreställa sig hur det skulle vara möjligt att kunna så och skörda och få rörelsen med 95 tunnland åkermark att bli lönsam. Att få inkomster tillräckligt för att kunna täcka alla avgifter och inköp som krävdes.

De kom inte oförberedda. Att odla låg i det både arv och miljö uppmuntrat mina föräldrar till. Far hade praktiserat som dräng hos sin svåger Hjalmar i Önsvala, utanför Staffanstorp, och
fått goda vitsord som rättare på en gård norr om Trelleborg. Han hade skaffat sig en lämplig jordbruksutbildning vid Svalövs lantmannaskola.

Fardag har jag läst om var den dag ett hyresavtal eller arrende upphör att gälla. Hyresgästen/arrendatorn skall senast denna dag ha avträtt innehavet och gjort det tillgängligt för nytillträdande innehavare. Det avträdda skall därvid vara i gott skick och avstädat.

Numera kan i princip vilket datum som helst för fardag fastställas i avtal. Om inget annat avtalas, är fardagen för arrende den 14 mars, vilket bestäms i 8 kap. 4 § 3 st. jordabalken.

Gissningsvis togs bilden 1941, första sommaren mina föräldrar kan ordna trädgårdsfest för släkten på Källshög, Bakom gungan står ett valnötsträd som jag minns som omtyckt konsertlokal för näktergalen.

40 år senare
Ganska nära 14 mars 1981 var det dags för en ny fardag, då mor och far tog sitt pick och pack till Svalöv. Livet som pensionärer väntade med frihet från ansvar i en villa som gjorde det möjligt att ta det lugnare men också där kunna se fröer gro och växa, ge skönhet och mening åt trädgårdspåtandet och nyttigheter till hushållet. Allting har sin tid

Min kallelse var inte att kopiera deras liv. Jag känner stor tacksamhet för den frihet att välja livsbana jag fick. Men att jag formats av livet på landet är ofrånkomligt. Av samspelet med naturen och att ha sin arbetsplats hemma 24 timmar om dygnet veckans alla dagar.

Vilket skön barndom det ändå var att ha sin föräldrar nära sig på gården, kunna hjälpa till att köra traktor och ingå i ett arbetslag som skulle bärga höet och hinna med att få in säden i tid.

Att ta fasta på

Utvalda

Fastan är en utmaning. En möjlighet till omvändelse och förnyelse. Till att tänka efter och komma vidare. Att finna sitt rätta jag och bli det jag djupast vill vara.

Påve Fransiskus hjälper oss att förstå vad fastan som kärlekens väg betyder 2021. Jag behövde en ordbok för att förstå hans engelska text, men förstår att han sätter fingret på ömma punkter och vill i all ödmjukhet och omtanke få peka på en livsstil som gör skillnad i det godas favör.

Påve Fransiskus beskriver utmanande vad fastan just i år konkret skulle kunna betyda för oss och vår värld.

Han säger:

Avstå ord som sårar; säg vänliga ord!
Avstå från svårmod; fylls av tacksamhet!
Avstå från vrede; fylls av ro!
Avstå pessimism; fylls av hopp!
Avstå bekymmer; förtrösta på Gud!
Avstå från klagan; fördjupa dina tankar!
Avstå från påtryckningar; bed i stället!
Avstå från bitterhet; fyll ditt hjärta med glädje!
Avstå från själviskhet; öva dig i medkänsla!
Avstå missunnsamhet; och sök försoning!
Avstå ord, bli stilla och lyssna!

Lycka till Maria!

Idag försvarar Maria Nyström, sambo med Per-Olof, sin doktorsavhandling i Göteborg genom ett digitalt videomöte med sin opponent, professor Randall F Mason, som då sitter nånstans på universitetet i Pennsylvania i USA och uttrycker förtjänster och ev. tänkbara svagheter i hennes teser.

Avhandlingen är en del av det större tvärvetenskapliga forskningsprojektet: “Hur blev Svenska Kyrkan ett nationellt kulturarv?”  Avhandlingen tar avstamp i de samtida konsekvenserna för det kyrkliga kulturarvet som demografiska förändringar, ökande sekularisering och förändrad kyrklighet ger upphov till. Dessa trender kan observeras i Sverige såväl som i andra västerländska länder. Utgångspunkten för avhandlingen är två samtida, svenska fallstudier av utvecklingsprojekt kopplade till äldre kyrkor. Fallstudierna belyser frågor kopplade till kyrkans användning, förvaltning och utveckling i ett brett perspektiv. Utifrån fallen utforskar avhandlingen hur det professionella kulturarvsfältet, såväl som uppfattningar om det kyrkliga kulturarvet, förändras och omförhandlas.

Hur tar vi till vara det kyrkliga arv som ryms i kyrkorna – som en resurs för framtiden?

HÄR sammanfattar maria på svenska vad hennes forskning handlar om:

Så visst är det så att vi alla lite mans funderar både nu och då på den gamla frågan?
”Hur blir Fädernas kyrka en modern mötesplats i framtiden?”

Märk vad julen handlar om!

Tolkar julen

Bokmärket och barndomens sång om julafton är som en programförklaring för mig. Aktuell varje år.

Maria Olsson målade bokmärken som ett vittnesbörd om det som bar henne, när benen och bålen förlamats av polio. Hennes gudstro och handfasta stöd med oljefärger och sidentyger gav en vink om att mission gör livet meningsfullt.

I ett av årets julhälsningar fick jag ett bokmärke, som gjorde mig jätteglad. Det gav mig starka vibbar av mina barndomsjular i släktgården Önsvala utanför Staffanstorp. Där samlades mors syskon varje julhelg, så många som kunde vara med, med resp. familj till ett släktkalas i stor stil med det mesta av vad tradition och god gästvänlighet påbjuder. Med allt vad en lantgård kan tänkas rymma av mat, dukar, bonader, gran, julblommor, övernattningsrum och salar för att kunna äta, leka, samtala och inte minst få samlas kring Guds ord och gemensam psalmsång. En betydligt frommare och vänligare variant än vad Fanny och Alexander upplevde i Bergmans Tv-film alltså.  

Det hela började på julaftonens eftermiddag. Kring kaffebordet och med minst sju sorters julkakor.

Bordsplaceringen var förberedd. Vi var väntade med namn och med en allra första julklapp, som låg bredvid assietten. Ett personligt bokmärke som moster Maria målat på ett vackert sidentyg – alltid med ett tänkvärt motiv och en text som blev som ett motto och en kod för att förstå vad jul och kristen tro handlar om. Oftast ett bibelord, ibland en sångstrof eller en uppmaning att ta vara och göra verklighet av. Dessa bokmärken var hennes stora mission i livet. Hon hade bryskt stoppats av polion, som gjorde henne förlamad från midjan och neråt och därmed bunden till sängs och till att vårdas som kroniker. Genom bokmärkena fick hon genom ombud, missionsauktioner och andra vittna om sin tro och vara en tacksam och inspirerande understödjare till mission i Sverige och internationellt.

Till julkaffet hörde alltid två viktiga traditioner. Först att var och en i den ordning vi satt runt långbordet läste högt den sentens som fanns på bokmärket och sedan att vi gemensamt sjöng julaftonsången som fanns i Sionstoner. Eftersom det regelbundet hölls predikostunder på Önsvala gård fanns det sångböcker så att alla kunde sjunga med och ta till sig vad julen hade för mening:

1.
Hell dig, julafton, härliga, klara!
Du tänder ljus uti hjärta och tjäll.
Lovsången ljuder från änglarnas skara
Genom århundraden hörd i kväll:
Ära vare Gud i höjden, frid på jordene,
Människorna en god vilja, ära vare Gud!
Hell dig, julafton, härliga, klara!
Du tänder ljus uti hjärta och tjäll.

2.
Jesus är gåvan, given åt jorden;
Gud denna gåva åt syndare ger,
Liksom midsommarsolen i norden.
Djupaste midnatt sin glans beskär.
Och det folket, som i töcken vandrar, ser ett ljus.
Och för de, som bo i mörkret, skall det skina klart.
Jesus är gåvan, given åt jorden;
Gud denna gåva åt syndare ger.

3.
Jesus är gåvan, salighet, ära,
Frälsning och liv uti honom vi fått.
Jesus, vårt julträd, oss frukter vill bära,
Jesus, Immanuel, ger oss allt gott.
Ty ett barn är fött i dag, en son oss given är,
Vilkens herradöme varar, och han heter Gud.
Jesus är gåvan, salighet, ära,
Frälsning och liv uti honom vi fått.

Kan julen 2020 bli god?

Tänk hur lätt det bara blir slentrian och en tom fras att önska varandra GOD JUL! Ändå fortsätter vi att säga och skriva de orden därför att vi förknippar det julen bottnar i vara något som hör samman med godhet och barmhärtighet på riktigt. Inte som något påtvingat och inplastat utan som en önskan om det som gör positiv skillnad. Som lyfter och lyser. Som är värt att se fram emot och bära med sig som erfarenhet och upplevelse.

Men kan julen under ett år med pandemi och restriktioner verkligen erbjuda det vi djupast längtar efter under jularna – att få känna gemenskap, närhet och värme? Kanske inte om vi låser fast det vid vissa former och yttre förutsättningar.

I vårt julbrev har jag skrivit om hur vi tänker och önskar få ha det i jul. Och vad jag menar med att skriva så här

Julbrevet 2020:

https://stjarnered.se/

JULBREVET 2018

Kära Vänner!
I årets julbrev – klicka på PDF-ikonen här ovanför – så beskriver vi hoppet om paradiset, samtidigt som vi pratar i vädret och om krämporna som påminner om att vi i somras hunnit fylla 2 x 75 år. Visst låter det spännande och kanske lite kluvet att få ihop. Men mirakel är ju vad julen djupast handlar om. Hur det ofattbara blir tillgängligt och gripbart. Hur natten ska vika där ångest råder. Hur Gud blir människa och bor mitt ibland oss. I enkla, stundom utsatta livsvillkor. Som allvis härskare, gudomlig hjälte, evig fader, fredsfurste. Då är det inte så konstigt att vi önskar er alla goa vänner:

Hemma igen


Det hör till charmen att resa att man bunkrar upp med förväntningar och drömmar. Nu ska den vanliga vardagslunken ersättas av något annorlunda och ge nya stimulanser och stegrande upplevelser. Resebeviset och passet är nån slags garanti för förnyelse och rekreation.

Efter den här helt annorlunda sommaren (2018) fanns det hos oss en känsla av att vi kanske redan fått nog av sol och värme. Men att få smidigt få resa från Frösön och upptäcka Bulgarien och Nessebar, den medeltida stadskärnan utmed Svarta havets badkust, var ändå lockande och varken det väderapparna STIM eller KLART spådde framstod som lovande. Dessutom hade vi ju förstås beställt resan i mars, när snön massvis vräkte ner över Jämtland.

STOR FOLKFEST – som en välkomstceremoni
Redan första kvällen hamnade vi i en folkfest som överträffade det mesta.
Massor av folk invaderade gamla Nessebar. Bron var avstängd för bilar och bussar, för att folket gick man ur huse i nån slags nationell yra. Ändå var det svårt att komma fram och omöjligt att få en rättvis bild av den gamla stan. En bra bit efter solnedgången strömmade nya besökare till och särskilt förvånades vi hur trångt det blev av alla som rusade dit med barnvagnar och hela skaran av ungar, när vi såg hur cirkusen egentligen höll till åt andra hållet – bort mot Sunny Beach. Framför strategiska byggnader hade storbildsskärmar monterats upp och nånstans ur ruinerna dök ett gäng skådespelare upp, för att påminna om ett avgörande drama i den lokala historien. När jag senare på kvällen sov som allra bäst, vaknade Ingegerd och trodde nästan att det rådde krigstillstånd. Det smattrade och himlen lystes upp av något märkligt ljussken och ett högljutt larmande. Det var ett efterlängtat fyrverkeri och mäktigt fyrverkeri som gick mig helt oberört förbi.


ALLT INKLUDERAT

Med åren har vi mer och mer uppskattat modellen att åka med all inclusive och få allt serverat smidigt och smart utan att man behöver tänka på priser och valuta. För oss är det skönt att slippa leta matställen, barer och affärer. Det gör det enkelt och vilsamt. Särskilt när bufféerna och utbudet varierar sig och erbjuder oändligt mycket mer än magen klarar av. På hotellet hade man också inkluderat nyckeln till rummet – genom en programmerad tagg – i det band som sattes på handleden för att markera denna fria tillgång till allt. Här fanns verkligen allt i ett: plånbok, nyckelknippa och öppna dörrar till en skön semester. Till solsängar vid poolen och vätskekontroller vid baren inte minst.

Att få tid för varandra, koppla av med goda böcker och korsord, få unna sig vila efter att ha grillats av solen och badat i Svarta havet – det innehåller mycket av det bästa. Vi fick allt det i Nessebar.


TIDIGT UPPE
Ingegerd mötte modigt morgonen med sina vandringsstavar. Hon hann att mata Run Keeper med detaljdata om hur långt och länge hon gått. Det gör att vi i vinter kan minnas och följa hennes promenader runt gamla stan och utmed stranden till den på dagen sprängfyllda badplatsen.

GAMMAL MILJÖ för DAGENS MÖTESPLATS
Stan var full av kyrkor och gatstenarna hade nötts av flera seklers flanörer. Idag gick flertalet mest för att hitta till shoppingaffärer och matställen. Men atmosfären var ändå en fläkt av det förgångna.