Gemenskapen på Roseniusgården i Lund under mitt 60-tal där präglades av det som var mottot för EFS ungdomsgrupp: “Fasthållande livets ord har vi till ögonmärke de ting som inte synas”.
Själva temat var en mix från två bibelavsnitt: Fil 2:16 + 2 Kor 4:18. Det speglade hur den kristna tron hade en objektiv förankring i det uppenbarade och konkreta, i nådens medel, och samtidigt var öppen mot den osynliga världen. Det fanns ett både och – i att Gud visat sig och gjort avgörande steg genom frälsningshistorien och att det finns dimensionerna som vi ännu inte sett och hade full koll på. Det var en sund balans mellan det objektiva och det personliga. Mellan att i nuet förena dåtid och framtid. Ha både förankring och drömmar.
Jag minns de här åren med stor tacksamhet. För vänskapen som var djup och äkta och visat sig vara livslång. För spontaniteten och rutinerna. För bibelstudierna och de timslånga kaffestunderna med ömsom kex och “kladdisar”, med förtroliga samtal och snälla små bus, för missionsböner och pingismatcher i källaren, med vittnesbörd om Guds rikes tillväxt och i valborgsspexens tokerier…
