Mina smultronställen

Det finns fantastiska dagar. När drömmar går i uppfyllelse. När det oväntade inträffar. När man fyller år och självaste Bamse kommer på besök och uppenbarar sig som gräddtårta med tydliga tecken på att nu fyller unga fröken Stjärnered på Hjortronvägen tre år. Vi var förstås där och gratulerade med en ”himmagjord” födelsedagsvisa:

Hur mår Alice? Hur mår Alice?

Mår hon bra? Mår hon bra?

På sin födelsedag? På sin födelsedag?

Jajamen! Jajamen!

Nlir hon ett år? Ingalunda!

Blir hon två? Inte alls!

Alice fyller tre år! Alice fyller tre år!!!

Just idag! Just idag!

Ska vi hurra? Ska vi hurra?

Ett två, tre! Ett, två tre!

Leve allas Alice! Leve allas Alice!

Hu-hu-raaah! Hu-hu-raaaahhh!!

Nu är hon snart stora damen, lilljäntan. Med pappa i bakgrunden gav hon sig friskt ut i trafiken på sin nya sparkcykel. Med tungan rätt i munnen, får man hoppas!

Jag hoppas få prata med dej om dopet många gånger under livet, Selma. På samma sätt som vi kommer att fira födelsedagar och tacka för att vi finns till vill jag få berätta om den här dagen och det som händer med dej här i Frösö kyrka som en dag med djup och varm betydelse. Men även om en morfar tror mycket om sitt barnbarn så är kanske inte kommunikationen idag med ord och meningar det som övertygar mest. Då är det hellre till er Kristina & Christian, som är hennes stolta föräldrar, och Anna & Sven-Erik som har lovat att vara Selmas faddrar som jag borde tala. Om dopet som en fyndgruva för hela livet. För er själva och för Selma. Det kristna dopet är en oerhörd trygghet att lägga barnets framtid i. I Guds famn finns alltid, reserverat för varje dopbarn, välsignelse och kärlek. Ni bär inte ensam ansvaret för hennes framtid. Det finns en större gemenskap – med släkt och vänner som är här i kyrkan, därför att de vill vara stöd och uppmuntra er på vägen framåt. Och därtill hela den storfamilj som finns i kyrkan, som vill ta emot Selma som medlem och som någon att dela tro, hopp och kärlek med.

Och är det så – vilket jag vill påstå! – att dopet är ett livsprojekt, där vi allra tydligast kan förverkliga vad vi är skapade till så är det ju ännu flera av oss, som borde lyssna. Dopet är som ett lösenord som öppnar livsperspektiv och sätter in oss i ett riktigt rikt sammanhang. Vi mår gott av att påminnas om vad det betyder att möta Gud och att våga räkna med honom som en livgivare, tröstare och normsättare för alla tänkbara situationer vi kan hamna i. De tre gånger mina händer häller vatten över Selmas lilla huvud är bara början på en livslång gemenskap med Gud. Hon ingår i en pakt för det rena och rätta, för det ljusa och modiga. Hon får en alldeles egen personlig relation till Skaparen, Befriaren och Närvaron. En gemenskap som liksom vattenstämpeln garanterar äktheten, som inte går att förändra eller ta bort. Gud möter oss långt innan vi vet om det. Han vill att vi ska våga vara dem vi är skapade till. Till de original vi är, där vi visst kan leta spår av gener och släktdrag men alltid hitta en kärna av egenart och specialitet. Och där det allra viktigast i livet är att efterlikna Gud, allt det godas ursprung och inspiration. Att härma Jesus borde vara en kär lek för oss alla. En konsekvens av att han lär oss hur våra liv blir både mänskliga och gudomliga.

Födelsedag

Teknik gör det möjligt att kommunicera lätt och smidigt. På det viset kom Alice tidigt på morgonen och sjöng ”Ja må hon leva!” via ett MSM-meddelande. Smultronen som Ingegerd plockat var på riktigt, ska ni veta, och smakade just så somrigt som de gärna får göra, när det är dags för fruntimmersvecka och födelsedag i ett och samma paket. Hela dagen strömmade grattishälsningar in via Facebook och mejl. Så uppmärksammad blev inte den här dagen på den tiden när det var vykort och telefonsamtal som gällde. Om det är för att det nu finns ett digitalt kom-ihåg som påminner om begivenheten eller att det är så pass enkelt att skriva Grattis och kanske några ord och meningar därtill, för att vara närvarande och medverkande till festen. Det må vara hursomhelst med drivkrafterna för roligt känns det att ha vänner i alla hörn av Sverige som önskar mycket gott för det kommande året! Mums var det också att bjudas på jämtländsk-italiensk renskavsgryta på krogsstråket av dotter, måg och dotterdotter.

Helvetet i Norge

22 juli var inte bara min födelsedag. Den blev också en fruktansvärd tragedi och en makaber och förfärlig dödsdag i Norge. Där alla goda värden kränktes av en trång och fanatisk illvilling.

På visning i Paradiset

Iréne och Birger Backlund har gjort det otroliga, när de förvandlat en steril skolgård i Kännåsen till ett prunkande, praktfullt paradis. Det känns som att man är nära himlen när man kommer till byn med översikt mot Storsjön och med en trädgård som påminner om liv och lust i varje detalj. Här frodas blommor och växter. Här fylls vattendammen med näckrosor och fiskar. Här får värdfolket med spade och kratta i hand bearbeta det mått av sorg och elände som dagen fört med sig och hitta nya krafter som kan gro och växa. Ett slags reningsbad och källa till förnyelse i stället för att se det som ett svettigt och tungsamt extrajobb som lägger beslag på många timmars fritid. Läs mer om Paradiset på http://backlundsgarden.wordpress.com/.

Sommarkyrkan på Frösön

är värd att följa. Den fyller 50 år i år. Under 80-talet följde jag ett antal grupper som liksom årets upplaga svarade för medverkan i kyrkans gudstjänster och som försökte möta turistströmmarna till den oerhört vackert belägna medeltidskyrkan som blivit mytmusik tack vare Wilhelm Pettersson-Berger. Utsikten mot Oviksfjällen bidrar också till skönhetsupplevelserna kring kyrkan. Sommarkyrkan vill vara nåt mer. Den vill spegla kyrkans egentliga själ – att vara en mötesplats där himmel och jord förenas. Med mycket musikalitet och lyhördhet för mässans djup och bärkraft gör dessa ungdomar i sommarkyrkan tillsammans med Göran Modéns medvetna förkunnelse sommarsöndagarna till högtidsstunder.

Byte i Ånge

Ånge liknar mitt barndoms Teckomatorp. Med järnvägsknut som det centrala. Och med en utveckling som verkar förgiftad. Nu är det plötsligt och olustigt dags för ännu ett kyrkoherdebyte. Ingen vet tidtabell eller vad som kommer. Själv har jag bara lovat ett enkelt semestervikariat i fyra veckor. Nu har jag hamnat mitt i en nödsituation med många bottnar och en osäker framtid. Obegripligt och destruktivt långa stycken verkar det. Smärtsamt som skuggorna från Oslo och Utöya. Låt oss våga tro att ur kris och kaos kan ändå liv och kärlek väckas.

På akuten

Just som jag skulle gå till bilen ringde Ingegerd och berättade att hon blivit påkörd av en annan cyklist på väg till återvinningen och att hon nu 16.30 – efter tre timmars tvekan – skulle ge sej iväg till akuten. Jag anslöt 2½ timme senare och fick en helkväll med henne. Jag hade klokt nog tagit med ett antal korsord men tyvärr ingen nattamat eller sovbädd. För mycket mer än en numerlapp hade hon inte fått före midnatt, då vi kallades till ett behandlingsrum. Dit kom doktorn inrusande strax före 01.00 och gav order om röntgen, som egentligen stänger verksamheten just kl 01. 02.30 for vi från sjukhuset med beskedet att doktorn inte sett något särskilt på röntgenplåtarna men ville ringa med klarare besked när han och vi sovit på saken. I sådana stunder är det gott att Alvedon finns. Beskedet på morgonkvisten var att ingenting var brutet men att det fanns en spricka i bäckenet som skulle självläkas så småningom. En olycka händer så lätt. Nu går Ingegerd nästan lika trevande som sin 93-åriga mamma men vi tror förstås att det ska vara övergående.

En magisk kväll

I torsdag var det verkligen sommar med en helt magisk kväll. Varm och vänlig. Vi bjöd släktingar från Vänersborg och Alingsås på jämtländska jordgubbar och svalkande glas, höggravida dottern med sin förstfödda hade kommit gåendes med sulkyn från grannkvarteret och sonen från Göteborg gjorde ett snabbt hembesök mellan alla förberedelser för spelningen med Autisterna på Storsjöyran senare på kvällen. Det var gemytligt och härligt. Enkelt och avspänt. Som alla möten borde vara.

Just före 22 ringer det: Nu är det dags! I ilfart tillbaka till samma sjukhus som jag lämnat för mindre än 20 timmar sen och med någon som verkar ha värkar allt oftare i baksätet. De två jag lämnar på BB antecknas ha kommit 22.20 och kl 22.46 är dom tre. Då förlöses Selma, 50 cm och 3.470 kg. Vårt andra barnbarn!

Hon är snabb i vändningarna. Inte bara när hon ska till BB – utan också när hon är på väg därifrån. Efter 14 timmar tar hon sin mamma och pappa och storasyster och ger sej ut i stora världen. Den värld där Ingegerd och jag på nytt får känna att vi får förmånen att på nära håll följa ett barns utveckling och ge det vår uppmärksamhet och värme. Detta måste skrivas under rubriken Upplevelser.

Ofattbart är vad det är – att inte ha besökt Skåne på tre år. Så kan det bli med mycket annat som måste hinnas med och när det inte finns föräldrar kvar i livet att hälsa på. Fast det betyder ju att missa massor: ett fagert landskap med frodig växtlighet och många härliga mänskor vi hör ihop med, en historia som det känns viktigt att hålla levande och något högst vitalt och spännande att upptäcka mer av.

Vi gav oss iväg utan spikade scheman och uppgjorda kontakter. Nåväl vi hade lovat Per-Olof redan i julas att hälsa på i Göteborg och hade en desto större anledning till detta när han och Johanna flyttat till ny lägenhet i Göteborg. Vi hade målat och sett om den gamla byrån han haft och baxrat in den i bilen. Vi hade förberett bror och syster på att vi skulle ha med oss vår lakansväska i utbyte mot logi och pension.

Men i övrigt uppträdde vi ungefär som gammeldags luffare gjorde. Med spontana vinkar om att vi hade vissa planer på att göra hembesök och tog det gärna som det var – huvudsaken var att få träffas och ha det trevligt en stund. Det gjorde ju inte ont om det var omkring en kaffekopp med lite dopp förstås! Så med den fräckheten drog vi fram. Väl vägledda av GPS:en med Lill-Babs röstguidning.

På den vägen stannade vi i Svanskog hos moster och kusin, i Gullbrandstorp hos kusinänkan, hos kusinbarn i Dalby, syster med botanisk trädgård i Påarp, där också de gamla grannarna i Frillestad, Kurt & Eva, nu bor, kusinänkemannen Jan i Lomma och kusin Kaj i en av Malmös absolut vackraste innergårdar och sist men inte minst vännerna Agne och Gunnel i lantgårdsidyllen Åkerslund. Överallt fanns hjärtlighet och välkomnande öppenhet. Fast mycket hade hänt sen senast, så kändes det inte så. Vi möttes där vi var senast och där vi haft vårt tillsammans. Gamla vänner är som nya fräscha kontakter. Visst är det guld värt! Att få uppleva förtroende och dela stort och smått i vänskap och stabila relationer. Tack alla snälla för att ni tog emot oss, luffarbarn på ännu en skåneresa.

Vi fick också möjligheten att fira midsommarhelg där vädret inte var det viktigaste. För ute blåste det och var mest småruggigt. Inte så olikt vintersolståndet egentligen. Men inne i EFS ungdomsgård Höllviksstrand var det härligt att träffa Owe & Gunvor Johansson igen och många fler med dem. Det var gedigen förkunnelse, bästa tänkbara midsommarbuffé och mycket att minnas från förr. En annan EFS-borg har i 50 år Åhusgården varit. Tillsammans med Kerstin&Per deltog vi där i en festkavalkad genom de 50 årens öden och äventyr. Välregisserat och innehållsrikt levandegjordes en historia som speglade så mycket av det som format våra ideal och värderingar och format stil och uttryckssätt och inte minst gett sammanhang och vänskap för livet.

En helt paradisisk dag fick vi när sommaren återvände och vi letade oss fram utmed Skåneleden på sträckan mellan Rydebäck och Landskrona station. En ljuvlig vandringssträcka utmed Öresundskusten genom fiskelägen och blommande ängar. Förbi nyskördat ärtfält som gav oss några baljor att äta och med kaffe och färskt bröd att göra fikapauser av.

Extra kul var det också att fara till Boningshuset, det gamla barndomshemmet Källshög, som nu är handelsbod för blommor och massvis med härliga heminredningsgrejer etc. Att få leta efter sina gamla lekplatser och gömställen, se rummet där jag döptes och spana och spåra efter de första årens många upplevelser, det var verkligen värdefullt.

Det här är inte ens tredje gången gillt! För tre gånger tidigare har jag misslyckats med att skriva om pilgrimsvandringen Ingegerd och jag gjorde på Kristi himmelsfärdsdagen tillsammans med Östersunds och Brunflos församlingar.

Av någon anledning försvann texten innan jag hann att spara den. Så kan det gå också när avsikten var att skriva om Guds NU, som den förunderliga existensform Gud själv lever i och som Jesus återvände till efter sin tid och bundenhet vid det jordiska.

Himmelsfärden ägde inte rum i ett instängt rum. Utan i den öppenhet och vidsyn som ett berg ger möjlighet till. Där finns så mycket att upptäcka och vara glad åt. Som i Vålådalens vidunderliga vidder, med vårens nygrönskande färger och i sällskap med andra som söker det inre lugnet.