Märk vad julen handlar om!

Tolkar julen

Bokmärket och barndomens sång om julafton är som en programförklaring för mig. Aktuell varje år.

Maria Olsson målade bokmärken som ett vittnesbörd om det som bar henne, när benen och bålen förlamats av polio. Hennes gudstro och handfasta stöd med oljefärger och sidentyger gav en vink om att mission gör livet meningsfullt.

I ett av årets julhälsningar fick jag ett bokmärke, som gjorde mig jätteglad. Det gav mig starka vibbar av mina barndomsjular i släktgården Önsvala utanför Staffanstorp. Där samlades mors syskon varje julhelg, så många som kunde vara med, med resp. familj till ett släktkalas i stor stil med det mesta av vad tradition och god gästvänlighet påbjuder. Med allt vad en lantgård kan tänkas rymma av mat, dukar, bonader, gran, julblommor, övernattningsrum och salar för att kunna äta, leka, samtala och inte minst få samlas kring Guds ord och gemensam psalmsång. En betydligt frommare och vänligare variant än vad Fanny och Alexander upplevde i Bergmans Tv-film alltså.  

Det hela började på julaftonens eftermiddag. Kring kaffebordet och med minst sju sorters julkakor.

Bordsplaceringen var förberedd. Vi var väntade med namn och med en allra första julklapp, som låg bredvid assietten. Ett personligt bokmärke som moster Maria målat på ett vackert sidentyg – alltid med ett tänkvärt motiv och en text som blev som ett motto och en kod för att förstå vad jul och kristen tro handlar om. Oftast ett bibelord, ibland en sångstrof eller en uppmaning att ta vara och göra verklighet av. Dessa bokmärken var hennes stora mission i livet. Hon hade bryskt stoppats av polion, som gjorde henne förlamad från midjan och neråt och därmed bunden till sängs och till att vårdas som kroniker. Genom bokmärkena fick hon genom ombud, missionsauktioner och andra vittna om sin tro och vara en tacksam och inspirerande understödjare till mission i Sverige och internationellt.

Till julkaffet hörde alltid två viktiga traditioner. Först att var och en i den ordning vi satt runt långbordet läste högt den sentens som fanns på bokmärket och sedan att vi gemensamt sjöng julaftonsången som fanns i Sionstoner. Eftersom det regelbundet hölls predikostunder på Önsvala gård fanns det sångböcker så att alla kunde sjunga med och ta till sig vad julen hade för mening:

1.
Hell dig, julafton, härliga, klara!
Du tänder ljus uti hjärta och tjäll.
Lovsången ljuder från änglarnas skara
Genom århundraden hörd i kväll:
Ära vare Gud i höjden, frid på jordene,
Människorna en god vilja, ära vare Gud!
Hell dig, julafton, härliga, klara!
Du tänder ljus uti hjärta och tjäll.

2.
Jesus är gåvan, given åt jorden;
Gud denna gåva åt syndare ger,
Liksom midsommarsolen i norden.
Djupaste midnatt sin glans beskär.
Och det folket, som i töcken vandrar, ser ett ljus.
Och för de, som bo i mörkret, skall det skina klart.
Jesus är gåvan, given åt jorden;
Gud denna gåva åt syndare ger.

3.
Jesus är gåvan, salighet, ära,
Frälsning och liv uti honom vi fått.
Jesus, vårt julträd, oss frukter vill bära,
Jesus, Immanuel, ger oss allt gott.
Ty ett barn är fött i dag, en son oss given är,
Vilkens herradöme varar, och han heter Gud.
Jesus är gåvan, salighet, ära,
Frälsning och liv uti honom vi fått.

Kan julen 2020 bli god?

Tänk hur lätt det bara blir slentrian och en tom fras att önska varandra GOD JUL! Ändå fortsätter vi att säga och skriva de orden därför att vi förknippar det julen bottnar i vara något som hör samman med godhet och barmhärtighet på riktigt. Inte som något påtvingat och inplastat utan som en önskan om det som gör positiv skillnad. Som lyfter och lyser. Som är värt att se fram emot och bära med sig som erfarenhet och upplevelse.

Men kan julen under ett år med pandemi och restriktioner verkligen erbjuda det vi djupast längtar efter under jularna – att få känna gemenskap, närhet och värme? Kanske inte om vi låser fast det vid vissa former och yttre förutsättningar.

I vårt julbrev har jag skrivit om hur vi tänker och önskar få ha det i jul. Och vad jag menar med att skriva så här

Julbrevet 2020:

https://stjarnered.se/