Tal
vid begravningsgudstjänst för
Ingeborg Stjärnered
i Brunflo kyrka den 26 maj 2017

Närhet
och distans är varandras motsatser.
Såsom liv och död är det. Och ändå hör orden ihop. Och beskriver våra känslor och
tankar just nu. När vi samlats till begravningsgudstjänst för Ingeborg
Stjärnered. Vi pendlar mellan nu och
då. Mellan idag och framtiden. Det
är runt Bojans liv vi förenats, fötts och fostrats. Hon har i allra högsta grad
varit närvarande i våra liv. Pushat och påverkat. Varit den leende, ledande och
levande person som vi sett upp till och tagit till vårt hjärta. Hon har betytt
så oändligt mycket för oss. Som samlingspunkt och arbetsmyra. Som mamma och
svärmor, mormor och farmor, gammelfarmor och gammelmormor, som släkting och
vän. I allt hon sysslat med och varit en förebild i har det funnits kvalité och
mening. Och så har allting bara stelnat till. I de senaste årens allt mer tafatta
försök att dela allt det som förr varit så naturligt, angeläget och
utvecklande. I åldrandets olika begränsningar och oundvikliga fjärmande. Vi
ville behålla närheten och tacksamheten, men visst hade Bojan distanserats och
tappat greppet om mycket de sista åren?! Genom att kroppen, som utstrålat så
mycket av energi och livskraft, blev tröttare och skörare. Genom att minnet och
sammanhangen blev svagare och otydligare. På det sättet har vi redan upplevt hur
vi drabbats av ett slags sorg och vemod, ja rentav död i förtid. Av
oåtkomlighet och saknad. Av skymningstid före vilan. Likafullt har vi hos henne
upplevt samma värme och innerlighet som i hennes krafts dagar. Såsom vi har
upplevt hennes kärlek och omsorg har vi också velat återgälda något av det
tillbaka. När mycket försvagades och försvann från Bojan, så levde tron och
tacksamheten orubbligt kvar. Ofta skrev hemtjänsten i hennes loggbok att hon
talat med vår Herre och tackat för allt. Länge var Wilhelm Stinissens dagliga
betraktelser IDAG ÄR GUDS DAG den bok hon sträckläste. Där fann hon tröst och
grunden för den förtröstan som gjorde henne trygg, också när det mörknade.

För den 24 april, Bojans
dödsdag, skriver Stinissen:

”Gud ser helheten. Vi ser
bara små bitar av verkligheten och låser in dem i statiska begrepp. Men Gud ser
dynamiskt, han ser vart allting leder. När vi möter döden ser vi oftast enbart
döden och inget mer, vi absorberas och överväldigas av den ögonblickliga smärta
den innebär. Gud ser från början hur det nya livet föds genom döden. Vi säger
alltför lätt att lidande och död är något ont. Om vi betraktar dem som enskilda
realiteter utan sammanhang med helheten blir de det. Men det är just detta som
är felet. Lidande och död är inte i sig själva fulländade verkligheter. De är
element invävda i den stora verklighet som människolivet är. Bibeln ger oss en
helhetssyn och förenar närhet och distans, vår mänskligt småaktiga och
begränsade blick med ett perspektiv upplyst och förvandlat av Guds ljus:
Om än min väg går genom nöd, så behåller du mig vid liv.
(Ps 138:7)”

Ingeborg levde nära det
liv som har väntat på henne. Det eviga livet. Det rymdes i nuet. Det gav henne
mening och hopp. Det var ett morsarv hon bar med sig. Ett intryck hemifrån
Bodal. I sin psalmbok har hon skrivit i marginalen till psalm 300 som vi ska
sjunga som sista psalm här i kyrkan. ”O hur saligt att få vandra” är min mors
sång, Den hörde jag henne sjunga när hon satt vid symaskinen. Jag var väl bara 7–8
år gammal då. Så vardagligt och naturligt kunde närhet och distans smälta samman
till ett livsbejakande förhållningssätt.

Eller som Stinessen
skriver för den 26 maj: ”För den som går
in i en relation till Gud blir livet ett kärleksäventyr.”

Det känner vi igen från
mötena med Ingeborg. Det strålade av just kärlek och nyfikenhet runt henne. Av
lust att upptäcka och vara nära. Att få serva och ge hemkänsla. Ha roligt
tillsammans och uppskatta det enkla och robusta. Det vackra och viktiga. Det
naturen gav genom blommornas skönhet och bärens nyttighet. Det Gud gett henne
att förvalta och bära vidare till oss andra.

Ingeborg var alt, när hon
sjöng i EFS-kören. Hon var nästan allt, när hon under 40-talet fick er fem barn
och ofta hade sin älskade Erik ute på veckolånga uppdrag för att mäta upp vägar
och bedöma hur broar skulle byggas. Hon sydde och vävde, bakade tunnbröd och
bjöd på all möjlig god mat så att hon nästan glömde att själv sitta med vid
bordet. Vi minns hur hon fotograferade och dokumenterade våra många härliga
utflykter. Från skidturer mot Gråsjön till jämtländska fjälltoppar – visst var det
kärleksäventyr! En kvällspromenad till Rödberget eller för att se brunkullorna
på Långdrolet. Vilken energi och enastående uthållighet!

Gärde bönhus stod henne
nära. Inte bara därför att hon senare bodde tvärsöver vägen och hade fått
flytta dit sommaren 1939, då hon och Erik gifte sig och bönhuset var nyinvigt. Här
fanns en helig plats, en anda som förenade närhet och distans. Ett hus för bön
och bibelstudium. Här möttes bygdens folk och här levde tanken på att gå ut i
hela världen och förverkliga Guds mission. Här samlades Solglimten och
sångkören. Här hölls söndagsskolfester och skördeauktioner.

Vi ser också minnesbilder
från familjehögtider och besök hos barn och barnbarn landet runt. Hur
förnöjsamheten och tacksamheten lyser fram ur hennes ansikte för alla hon får
räkna in i sin härliga storfamilj och för alla vänner hon får räkna med bland
grannarna och i församlingens mötesplatser. På Brunnen och i kyrkan. Hon
tapetserade kylskåp och väggarna där hemma med bilder på barnbarn och
barnbarnsbarn, därför att hon ville komma ihåg oss alla, knäppa sina händer,
tacka för oss och be för vår framtid.

Ja, hur blir det med den
nu? Framtiden! Hur förvaltar vi våra minnen av Bojan och blir trogna de fotspår
hon lämnat efter sig? Jag tänker att i tacksamheten finns också ett ansvar att
ta hand om det goda och göra det till sitt eget signum. Att leva upp till det
Ingeborg levat för skulle vara den utmaning hennes begravningsdag konkret ger
just oss som är här för att hedra henne, tacka och gå vidare. Vi får göra det i
hennes anda och i det kärleksäventyr hon levde i med sin Herre.

AMEN.

I dina händer, Gud, överlämnar
vi mamma Ingeborg som har dött.

I livet omslöt du henne med
kärlek

Ge henne nu den eviga vilan.

Välkomna henne hos dig

där ingen sorg, ingen klagan,
ingen smärta skall finnas mer,

utan fred och glädje.

Du all trösts och
barmhärtighets Gud

som kan jaga undan dödens
skuggor med livets ljus

trösta oss i vår sorg och oro.

Tack för Bojans liv på jorden,

tack för det vi fått av kärlek
och omsorg,

för allt vad hon fått göra och
ge.

Bevara oss, så att vi alla en
dag får vara inför dig,

i ditt eviga ljus.

Läs hennes livsberättelse här. Där finns också hennes dödsannons och minnesruna.