I höstas gick jag till optikern. Det var två år sedan jag var där senast. Kände rätt tydligt att det var dags att göra något åt det suddiga jag såg. Jag tyckte mej se dubbelt men det var bara hälften så bra som att ha klara konturer kring bokstäver, ansiktsdrag och naturvyer och vad jag nu ville upptäcka och orientera efter.
Ändå blev jag rätt deppig av beskedet att några glasögon kunde hon inte rekommendera mej. I stället skulle jag få en remiss till ögonkliniken. Mycket riktigt kom en sådan bekräftelse med det föga uppmuntrande att det f n var sex månaders väntan på undersökning.
Det fanns med bekräftelsen också en information om att jag kanske kunde göra bruk av vårdgarantin, om jag resonerade med någon sjuksköterska på ögonmottagningen. Kollade att det fanns ögonkliniker i landet som kunde ta emot mej betydligt snabbare, men när jag skulle ringa sjukhuset här hamnade jag jämnt utanför kön, när telefonsvararen tog emot.
I stället har jag nog uppträtt mer enögt än vanligt, för att trolla bort det där dubbelseendet. Och så gått till kyrkan. För att bli klarsynt på ett djupare plan. Det är aldrig meningslöst. För där – på ett kyrkkaffe pratar jag med min bordsgranne om vad hon gör till vardags och får veta att hon just jobbar på ögonmottagningen och lovar på eget initiativ att kolla om de inte skulle kunna erbjuda nån återbudstid. Två dar senare kom kallelsen och efter en veckas väntan har jag sökt deras syn på synen.
Synd, förstås! Som optikern redan lät mej ana. Att ålder tar ut sin rätt och att ögat – i mitt fall – det vänstra – har blivit så grumligt att det är dags att göra något radikalt åt det.
D v s nu står jag i kö för att opereras för katarakt. Det känns förstås dubbelt det också. Skönt att det finns bot och på samma gång lite vemodigt och oroligt trots allt. Men skulle jag få en snabb återbudstid, så tar jag chansen.
För att få se klarare och tydligare, det är ju nästan som att mogna.
