Vi skulle just iväg till kyrkan. I söndagskostym och allt. Och så vägrar bilen att gå. Vad i detta under av kretskort och moderna system som gör att Forden vägrar det vi vill och sett fram mot, begriper jag inte riktigt än. Kanske är svaret så enkelt att GPS:en tömt batteriet på kraft utan att fråga oss om lov.
I det läget är det tacksamt och skönt att ha mågen hemma i kvarteret igen från resor till Kina och Paris och kunna ringa efter en taxitjänst in mot Stora kyrkan.
Högmässan blir en stund för laddning. Med texter om vad tro betyder – som en värdefull tillgång i livet. Det är Håkan Nilsson som finalpredikar och som nu strax ska göra sällskap på pensionärshyllan. Han har hjälp av Tranströmer, Churchill och Paulus, för att vi ska förstå värdet av enkla och talande bilder. För att förstå vilken bildkonstnär Jesus är genom sina liknelser. De som inte minst pryder altartavlan i Stora kyrkan. Han berättar om sin pappa som på 30-talet i ett grustag gjorde ett fynd av en 3000-årig klenod och om köpmannen Robert Fresk som på 1800-talet – stans kanske mest framgångsrika köpman – hittade den där skatten i lerkärl när han stannat till under en promenad och stod och tjuvlyssnade utanför ett fönster.
Skatten överraskar och betyder en nytändning. Det låter väl hoppfullt!
Om jag sedan måste gräva i instruktionsboken eller plånboken, för att få Focusen att fungera, återstår att se. Men det är väl värt att försöka!
