Varmt tack, Ulla-Britt, för att du delade det smärtsamma beskedet
och berättade lite personligt om Svens död och om hans och er sista tid
tillsammans. Det nådde mig precis
dagarna före min egen svärmors begravning så att jag då både kände igen mig i
din stämnings- och faktabeskrivning och sköt undan att reagera under tiden hela
släkten fanns här och när vi nästan direkt efteråt for iväg på en sista-minuten-impuls
till Kreta. Där skulle jag läsa dödsannonsen först och så blev jag sjuk i samma
åkomma, som hindrade oss att vara med på ert bröllop en gång i tiden, och
inlagd på lokalt sjukhus med dropp och intravenös antibiotikabehandling
alldeles intill timmarna före hemfärd.

När jag själv på olika sätt nu försöker att landa efter det
här, känner jag att hur gärna jag än hade velat komma till Uppsala på fredag
och delta i Svens begravning och dela minnen och avsked med alla er som fanns
nära honom, så behöver jag stanna här. För kontroller och lugn i både kropp och
själ. Vi kommer att följa er härifrån, med tusentals tacksamma tankar, förböner
och en gåva till Afrikas svältande.

I bakgrunden hör jag just nu när jag skriver: Mozarts
Requiem i D-dur och en egen text väcks till liv. Jag känner att den talar om
saknad och sorg. Om förlust och förändringar. Men också om behovet av att
minnas och hedra, få låta glädje- och sorgetårar komma genom samma kanaler. Här
finns vi på samma våglängd och får höra både det
som uttrycker klagan och livets skörhet och det som uttrycker tacksamhet och
gemensam glädje. I mitt Requiem sjunger jag:

Det finns ett hopp
där allting havererat.
Det finns en framtid
som Herren aktiverat.
Det finns en hamn,
där allt blir frid – för dig.

Det
här fotot hittade jag i mappen Privat/Ungdomstid.
Det beskriver rätt väl – även om den ärligt talat är ett montage – att vi
stod tydligt bredvid varandra, jag
och Sven. Med gemensam bakgrund i
Svalövs realskola och EFS, UG först i Landskrona och senare på 60-talet i Lund.
Med många goda år tillsammans på Roseniusgården och sen som två av rätt få
jämnåriga killsinglar, som firade nyår tillsammans och gjorde speciella
sommarresor med cykel Gotland runt och med bil genom ett ockuperat och hårdbevakat öst-Europa.

Visst visar bilden att vi försökte fånga upp från olika håll
vad som tänktes, sas och hände runtomkring oss och hur vi anade eller spanade att
framtiden skulle kunna utvecklas. Tillfället är EFS första ungdomsriksdag 1969,
där vi var ordförande i var sitt utskott. Vi ville båda både förändra och slå
vakt, ta vara på och skapa nytt. Att ta på sig ett ledarskap kändes rätt naturligt
för oss båda med tanke på de mål vi ville nå. Sven hade så otroligt många gåvor
för den här uppgiften. Han var både problemställaren, analytikern och den som i
tal och skrift och inte minst genom musiken kunde uttrycka sina känslor och
tankar och lösa världsgåtorna.

Ja, Sven tillhörde de mest välutrustade och talangfulla vänner
jag haft. Han ville tränga längre och djupare än vad han kanske riktigt
tilläts och fick oförtjänt slita ont för sin precision och sina höga mål och
hårda krav på sig själv. Han fick betala ett högt pris för sin genialitet och kompromisslöshet.
Men han var beundransvärd att hitta nya drag som den överlägsne schackspelare
han var. Satte fysiken stopp, så kunde väl medicinen öppna sig och hela tiden
fanns musiken att kunna försörja sig och förgylla andras tillvaro genom. I
teologin var han min överman och jag en lekman i jämförelse med hans insikter
och slutsatser.

Dock – i Guds barmhärtighet får vi vila, när vi känner oss
övergivna och brottas med mörker och saknad, när alla vackra minnen också
påminner oss om ett förr som inte längre finns och när vi själva ställs inför
finalomgången. Där finns den nåd som bär allt. Trots allt.

Varma hälsningar till
hela familjen från vännerna Thorsten & Ingegerd Stjärnered

PS Kan trots
allvaret i ovanstående text inte undanhålla er det äldsta fotot jag har av Sven
– taget vid en skolfest på Svalövs realskola. Också det ett tacksamt minne!