Plötsligt under förmiddagsfikat här hemma märker jag att
tungan blir oerhört mera aktiv än vanligt. Den söker efter att fatta det
ofattbara att i käften fattas nåt som borde ha funnits där, men som nu är en enda stor
krater. Det märkliga är just hur omärkligt det gått till. Ingen knäck eller kola,
inga konstiga rörelser eller särskilt hett kaffe och ingen känsla av var
tandbumlingen tagit vägen. Mysterium och martyrium på en och samma gång, därför
att käften känns vidöppen och resterna efter tanden känns raspiga och retsamma.
När tandläkaren trots den närmast skräckinjagande gluggen, lovade ta sig an reparationsarbetet, så insåg jag att det krävdes ett inte så litet kapital för en ny krona. Och dessutom ett inte oansenligt mått av uthållighet och smärtförnimmelser.
Men för ett mera normalt leende kan det väl vara väl värt investeringen!
