I mitt nya liv som pensionär hör inte morgonstunden till de alltför tidiga timmarna på dygnet. Vila och prestationslös tillvaro hör till det jag förunnas. Till och med av min hustru, som tråkigt nog slocknar någon gång med början under Rapport-sändninarna på kvällen och kryper till kojs när den där riktigt behagliga stillsamma kvällsron infinner sig i hemmet.
Att jag numera inte riktigt är med från början av dagen insåg jag när jag öppnade fönstret mot Smultronvägen förra fredagen. Utanför stod en häftig grävmaskin med en rejäl skopa som rymde flera hundra liter, tänker jag mig. I varje fall hade den skicklige maskinisten lyckats att flytta på en av våra syrénbuskar och öppnat ett rejält hål i marken, som gott och väl motsvarade en djupgrävd familjegrav och lyckats hitta den ledning, som ska avlägsna allt slags vatten vi inte vill ska strömma in i källaren.
Några timmar senare kunde Alice, som är överförtjust i Byggare-Bob och hans Skopis, bevittna hur en stoppventil installerats i en Wapro accessbrunn och hur skickligt och flyhänt det går att med teknik och erfarenhet återfylla kratern och till och med sätta tillbaka syrénbusken och få den att stå till synes oberörd av vad den hade varit med om tidigare.
Installationen kändes bra att ha fått klar innan snön kom. Den är resultatet av goda grannars initiativkraft och skickliga yrkesmäns insatser. Och gör det förhoppningsvis möjligt att sova lugnt alla tider på dygnet, när nästa spöregn översköljer Odensala.
