Idag hittade jag på finska kyrkans hemsida viktiga tankar om ett försummat tema. Jag blev spontant mycket glad över att vår systerkyrka valt att fundera och kommunicera kring temat helighet under några år. Jag tror att det är nyttigt och något som de allra flesta mänskor någon gång i livet känner djupt inför.
I stunder av största lycka och i motsatta situationer, när det mesta verkar ställa sig på tvären och man känner sig vara misslyckad, så möter vi och brottas med det som är större än vi kan bemästra. I våra begränsningar att förstå och alltid handla rätt, möter vi det heliga som ett tecken på det gudomliga och eviga. Det som är större, renare och mera fulländat än vi kan föreställa oss.
Så här tänker våra finska trosvänner:
Ett ögonblick av det heliga kan vi uppleva vid en sjöstrand eller i skogens djup. Det heliga rör vid oss i ett barns skratt eller i en sångstund med en åldring. Det heliga rör mig när jag känner mig älskad som den jag är. Den som finns bredvid mig känner det heligas beröring i min uppskattande blick.
Det heliga har vi inpå huden, men vi fattar det inte. Det är nära och berör oss, men ändå kan vi inte greppa det. Det heliga är något helt annorlunda, något som är kopplat till livet efter detta, men som ändå är närvarande här och nu. Det heliga är en paradox: det är samtidigt fascinerande och förstummande. Det heliga är ett mysterium. Det undflyr vårt grepp och vi kan inte styra det.
Det heliga rör känslans och upplevelsens strängar
Det heliga berör i synnerhet känslans och upplevelsens strängar. Mycket av det som människor beskriver som heligt handlar om livets gränszoner och i dem kommer det sköna och det sköra, det hårda och det härdade i livet till uttryck.
Det heliga bildar liksom en gräns mellan livet här och livet bortom döden. Helighet är något större än det våra sinnen uppfattar. Helig är Skaparens närvaro i sin skapelse. Heligt är Guds människoblivande i Jesusbarnet. Den heliga Anden väcker helig glädje i oss. Gud är Helig.
