Idag försvarar Maria Nyström, sambo med Per-Olof, sin doktorsavhandling i Göteborg genom ett digitalt videomöte med sin opponent, professor Randall F Mason, som då sitter nånstans på universitetet i Pennsylvania i USA och uttrycker förtjänster och ev. tänkbara svagheter i hennes teser.
Avhandlingen är en del av det större tvärvetenskapliga forskningsprojektet: “Hur blev Svenska Kyrkan ett nationellt kulturarv?” Avhandlingen tar avstamp i de samtida konsekvenserna för det kyrkliga kulturarvet som demografiska förändringar, ökande sekularisering och förändrad kyrklighet ger upphov till. Dessa trender kan observeras i Sverige såväl som i andra västerländska länder. Utgångspunkten för avhandlingen är två samtida, svenska fallstudier av utvecklingsprojekt kopplade till äldre kyrkor. Fallstudierna belyser frågor kopplade till kyrkans användning, förvaltning och utveckling i ett brett perspektiv. Utifrån fallen utforskar avhandlingen hur det professionella kulturarvsfältet, såväl som uppfattningar om det kyrkliga kulturarvet, förändras och omförhandlas.
Hur tar vi till vara det kyrkliga arv som ryms i kyrkorna – som en resurs för framtiden?
HÄR sammanfattar maria på svenska vad hennes forskning handlar om:
Igår var det första april. Den dan då det anses rimligt att få ljuga och leverera aprilskämt till andras nöje eller förtret. Jag har för min del svårt att riktigt uppskatta fenomenet, måste jag erkänna. Kanske av feghet och rädsla för att bli lurad. Jag är trött på fejk och finter. Gillar inte halvsanningar och fula trix. Sanningen är på riktigt. En viktig grund till trygghet och förståelse på djupet.
Men i år var 1 april också skärtorsdagen i stilla veckan. Porten till påsken. Nu mer än någonsin under pandemin saknade jag mässan i kyrkan. Jag hade så gärna velat få fira Jesu närvaro och omsorg i brödets och vinets gestalt på plats. I ritens form. Som en åminnelse, för att nämna ett gammalt ord för detta att erfara Mästarens närvaro och nåd. Genom hans mänskligt sett obegripliga lidande och död. Som på samma gång är för mig ett livsmedel som ger förnyelse och liv som varar. Som är smak på tungan och ro för själen.
I stället valde jag att högt för mig själv läsa det 14:e kapitlet i Markus evangelium. Om den dramatiska dagen då nattvarden instiftades. Jag fastnade snabbt för ett ord som återkom i kommentarerna från Jesus. Vilket ord kunde det vara som upprepades flera gånger den här dagen präglad av kaos och svek? Dagen då en kvinna demonstrativt slösade med en dyrbar balsam och smorde in Jesus som en förberedelse för hans död. Och fick fientliga blickar och syrliga kommentarer från dem som inte fattade vad som skulle hända.
Sannerligen! överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.
Kritikerns argument – att hellre ha tänkt på de fattiga – var bara ett skenskäl. Det finns alltid tillfälle att göra gott, säger Jesus tillrättavisande. Så sant!
När Jesus ber två av sina lärjungar att hitta det rum som ska bli deras mötesplats för den sista måltiden, ger han dem en märklig adress – att följa efter en man med en vattenkruka! Utan en tydlig gatu- eller GPS-adress går dem iväg och finner att allt är ordnat och klart. Så sant! Fast mitt i måltidsgemenskapen händer något oväntat. En av de egna pekas ut som förrädare.
Sannerligen! en av er kommer att förråda mig, han som äter med mig.«
Judas hade bestämt sig att byta sida. Med vilket motiv han gjorde det, fattar jag inte riktigt än idag. Om han hade svårt för sin mästares klarspråk, ville vara PK eller om pengar och nya beundrare lockade honom, ja det är fortfarande en gåta. Just nu läser jag Amos Oz bok Judas för att hitta en hint. Men dom hade redan gjort upp, maktens män och Judas. Han sökte bara rätt tillfälle nu. Han uteslöts inte ur måltidsgemenskapen för det. Den är för alla, förrädare och förnekare inräknade! Fast Jesus kan inte hålla inne med sanningen bara för att behålla en god stämning i laget. Han vet att det ibland hans närmaste vänner finns en tjallare, en dödens hantlangare. Han kan inte hymla. Så sant!
Medan de äter tillsammans, gör han något nytt. Han formar ett trons mysterium som då inte alls verkar kunna tas in av dem som är där. Han tar brödet och talar om det som sin kropp, och vinet vittnar om hans blod och den försoning hans död skall leda till.
Sannerligen! aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.«
På väg till bönestunden i Getsemane lovar lärjungen Petrus med ett uppblåst och impulsivt ego att vara det han uppfattar som sin stora uppgift – en ständig efterföljare till Jesus, en både försvarare och ledare och klippa. Ja, just det hans namn betyder. Men Jesus vet något mer. Han ser hur svaghet och styrka kan växla. Att det stöddigaste inte alls är det stöd som förväntades. Att kristen tillhörighet inte grundar sig på prestationer och proklamationer. Utan på nåd och kärlek.
Sannerligen! redan i natt, innan tuppen har galt två gånger, skall du tre gånger ha förnekat mig.
Petrus somnade, när han skulle vara bönevakt. Han höll sig på bekvämt behörigt avstånd på väg in i Jerusalem och när det ändå brände till, vände han sig bort från att ha lärt känna Jesus. Fast dialekten avslöjade honom. Men han var känd av sin herre. Och han kan ibland vara nästan oförskämt tydlig i det han säger. Men i själva verkat för att överraska med oändlig nåd. Så sant!
Vill söka efter värden som finns och som ger god smak till livet. Som smultronen gör vid vår tomtgräns. Allt sådant som är värt att tacka för och ta till sig. Kan inte också ge uttryck för besökelser och kritik och föreslå förbättringar.
