Man minns när man möts


I lördags träffades ett gäng gamla lundensare som hade sin studentlya i Roseniusgården och/eller sitt andliga hem där. Vi påmindes om allt från vardagslunk till Valborgsspex, matlaget Mannas bravader, missionsbönerna och ungdomskören m.m. I aftonbönen delade jag nedanstående tankar:

Här har
vi mötts igen. I minnena. Och i de livsresor vi gjort. Med sikte på att ha det
trevligt tillsammans. Och visst blev det så! Tack alla som bjöd upp till det! Ni i värdgruppen som bjöd in. Och vi alla som öppnat så generöst till oss själva.
Och verkligen gjort den här dagen minnesvärd och unik.

Och ändå
är det vanskligt med såna här möten. De rör sig lätt på ytan och undviker gärna det smärtsamma. Det mörka och pinsamma. Där andra kanske lyckats bättre eller
sluppit mycket lindrigare undan. Vi bryr oss inte lika mycket om dom som inte
kom. Som tvekade därför att något skavde och gjorde ont. Som inte orkade dela
sina trubbel och besvikelser med oss andra.

Och det
kan också vara så att vi som varit här kamouflerat en del sorger och och
otrevligheter på djupet av våra liv, för att inte störa stämningen eller röja
våra misslyckanden och sorgeämnen.

Vem kan
riktigt komma underfund med Lund? Det finns så många sidor och bottnar i våra
upplevelser av staden, av studentlivet och stiftelseverksamheten där. För många av
oss betydde tiden i Lund något helt avgörande för personlighetsutveckling och
grundvärderingar. Vi formades som människa och kristen. Vi sökte och fann
förankring och trygghet nånstans. Vi prövade världsbild och gudsbild. Och
ifrågasatte etablerade roller och normer. Samtalen var många. Djupa och
personliga. Vägledningen var gedigen, generös och central. Med tydligt fokus på
nådens medel: Ordet, dopet och nattvarden.
Som en
ständig och synlig påminnelse om vad som var fokus i UG hängde krucifixet på UH.
Inte världens vackraste kanske – men med tydlig hälsning till oss om vad som är
mest omistligt i tillvaron. KORSET, sa det allra mesta. Det talar om kärlek till
dess allra yttersta konsekvenser. Om en Gud som är närvarande också i
ensamheten och övergivenheten. Som kämpar mot brister och svagheter. Som gör
något nytt av vrakdelar och stukade liv. Som inte räknar efter CV och vunna
meriter utan tar oss för dem vi är och tar emot oss med öppna armar. ”Ave cruz, spes unica”, skrev August Strindberg: ”Var hälsad kors, du mitt
enda hopp”.

Idag
pågår en debatt om ”Mitt kors”. Som ett erkännande av denna
viktiga symbol för tro och identitet, det stora plustecknet i tillvaron. Någon har menat att man gjort korset till ett slagträ. För att misstänkliggöra och bilda grupper som står
emot varandra. För Jesus handlade det om ödmjukhet och lydnad och grund för det
allra viktigaste – att kunna ge världen försoning och fred och föra in frid och
trygghet där kaos och skuld skapat olycka.

Det var just det Carl Olof Rosenius ville hjälpa oss med. Han citerar i sin korta betraktelse för 27
augusti det Jesus är tydlig med: ”Se, här är jag. Som det står
skrivet om mig i bokrullen har jag kommit, Gud, för att göra din vilja.”

Och Hebreerbrevets
författare fortsätter: ”Efter denna Guds vilja har vi helgats genom att
Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla.”.

Låt ditt ansikte lysa mot oss

VIGSELTAL i
Barsvikens kapell

Ojoj, mina vänner – MAIA & JESPER – och allas vårt brudpar! Vilken härlig dag –
att minnas och ha som startplatta för resten av livet tillsammans. Här finns ju
allt. Romantiken och musiken. Släkten och vännerna. De stora frågorna om kärlek
och trohet och det stora svaret i det lilla ordet JA . Här finns löftena och
välsignelsen. Bekräftelsen på att det är just ni två som hör samman och bönen
om att få göra verkstad av det vackra som ni bejakat med era ord, känslor och
kroppar här i kapellet.

Jag kan förstå att det blev så här. För första gången jag
mötte er – och det var inte samtidigt – så hände samma sak. Jag charmades och
föll direkt för er person. Dej, Jesper mötte jag nån gång för snart 20 år sen,
då du gick första året på gymnasiet. Du hade både charm och ledartalang, du
vågade vara dig själv och ingav förtroende i svenskalektionen. Dej Maia såg jag
som förband när Annika Norlin skulle vara det stora shownumret. Säkert! jag
kände att det lika väl kunde ha varit omvänt. Du, Maia, tog plats och
levererade. Musikaliskt och med finess och utstrålning. Båda gångerna fanns det nåt speciellt som
lyste i era ansikten. Så som det gör här och nu vill jag lova! Som tecken på
tillit och ett smittande, inbjudande leende. Jag tänker mig att ni har känt
just det hos varandra. Som den stora attraktionen ni tveklöst vill säga JA
till. Här finns liv, låga och framtid. Det här håller för nåt mer. För nåt
djupare och mycket svårare. För ett vardagsliv tillsammans – med tvätt- och
städansvar, för mysiga hemmakvällar och professionella utmaningar. För Ebbe och
Lise och det svindlande att vara föräldrar ihop. Att få alla pusselbitarna att
passa ihop, när det strular och går i baklås. När livet inte som blir som man
tänkt sej. När det – som vi faktiskt påminns mycket tydligt om här i fiskeläget
– stormar rejält. När man riskerar att allt kapsejsar och man lider alla
möjliga kvav.

Det är här historien lär er och oss alla att bygga ett heligt
rum. För tillitens och kärlekens skull. För trygghetens och den enkla
vardagsbönens behov. Barsvikens kapell har rests som ett värn och en tillflykt
för dagar i både moll och dur. När det hotfulla och svåra sköljer över en. Och
när vi vill tacka livet. Det står här som ett sjömärke för att Gud alltid vill
dela våra liv. Vara glädjekälla och lovsång men också klagomur och platsen där
vi får vara barn som innesluts i en varm famn av barmhärtighet och medlidande.
Där bönen som jag vill skicka med er in i äktenskapet är den hemmahamn där ni
kan få vila och leva på riktigt. I Psalm 67 sjunger körledaren till stränginstrument: Gud, visa oss nåd och
välsigna oss, låt ditt ansikte lysa mot oss.

Att
söka den utstrålningen och närvaron kan vara att öppna den allra största
bröllopsgåvan av alla. Det är en hymn av fröjd och hopp. Gud, visa oss nåd och välsigna oss, låt ditt ansikte lysa mot oss.

Thorsten Stjärnered

Er vigselpräst

Också Margareta har ett smultronställen

Vi bor inte för inte på Smultronvägen! Vi tycker så mycket om skogsbrynet här i Odensala – med några av de allra bästa bären som finns. För att gardera oss har vi också ett hus på Hjortronvägen i Gräftåvallen, där det förresten dessutom växer blåbär in på knutarna. Visst är vi lyckligt lottade. Ja, nästan lite bortskämda.

Nu i helgen letade vi oss till Fillingen lite norr om Husum. Vi kom i bröllopskläder och inte i bara fillingen, som är ett annat namn på kalsonger. Jag hade tidigare på dagen vigt Per-Olofs bästa kompis samman med Maia Hirasawa i Barsvikens kapell. En miljö med mycket sommarkänsla det också!

Vi kom till Margareta – Ingegerds allra bästa kompis under tonårstiden – och hittade verkligen ett nytt smultronställe. Mötet berodde av en gammal vänskap som var lika självklar och spontan nu som då. Det är märkliga band som knyts under ungdomsåren. De byggs med särskilt slitstarkt material som håller för att kunna leva isär under decennier och när de återknyts, så finns fnittret och nyfikenheten, öppenheten och förtroendet där som om allt som hänt hände igår. Det är ju bara de andra som inte är där som åldrats. Själv blir man ung i sinnet och snabb i repliken på ett förvånansvärt sätt.

Till toppenupplevelsen hörde att Margareta och Sune hittat ett sommarhus vid havet som är just så man föreställer sig att en svensk sommaridyll ska vara. Havsutsikt med klippor och glittrande vatten, en badvik med brygga och roddbåt, ett falurött hus med vita knutar och alla moderniteter man kan önska sig. Spår av en hantverkare som kan allt och som bygger ut och formar till det så bekvämt och genomtänkt att man skulle ha avundats, om det inte hade varit just hos vänner man upptäcker en sådan företagsamhet och finurlighet.

Tack för att vi fick bjuda in oss och för er gästvänlighet, Margareta & Sune. Ni riskerar att vi återkommer!

Selmas sommarvisa 2016


Selmas sommarvisa
Nu vill vi för er få berätta
om nån som
idag fyller år.
Om nån som gör
dagarna lätta
Och allting
kan och förstår:
Hon tycker om
kramar och pussar
hon tar hela
världen till sin
Hon sover så
sött när hon sussar
hon sover med
vackraste min.

Nu vill vi för
er få berätta
om nån som
idag fyller år
Om nån som gör
dagarna lätta
och allting
kan och förstår:
Ja, Selma hon
lyser som SOLEN,
hon gör alla
dagar till ljus
Fast nån gång
så blir hon motpolen
och ställer
till med nåt bus.

Nu vill vi för
er få berätta
om nån som
idag fyller år.
Om nån som gör
dagarna lätta
och allting
kan och förstår:
Hon pratar så
klokt att man baxnar
hon formar ju
meningar bra.
Hon vädjar
till oss så man vaxnar
och ger henne
det hon vill ha.

Melodi: Idas sommarvisa